Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. Augusti 1932
- Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Intrycket var oerhört snabbt och levande
och plötsligt log hon tillbaka mot Beppo och
kände därvid i sitt hjärta en sällsam våg av
godhet och tillfredsställelse. Hon visste att
detta var det uppriktigaste och vänligaste
leende hon någonsin skänkt bort och med ens
kände hon, att hon ville leva, därför att livet
hade så mycket att ge, som hon aldrig fått
lära känna, så mycken ro och fullhet, lycka
och tillfredsställelse, som hittills av en eller
annan anledning alltid gått henne förbi.
Sedan vände hon skyggt tillbaka blicken
till spegelbilden och tänkte trist, medan hon
såg på det bleka ansiktet och de röda
läpparna: ”Så synd. Om en liten stund är
jag död. Det är bra synd, när man just
upptäckt hur ljuvligt livet kän vara.”
Hon kände sig oemotståndligt sömnig och
lutande huvudet en smula bakåt, såg hon det
välbekanta taket med dess nymfer, moln,
kupidoner och blinkande stjärnor, vilka hon
så ofta sett som barn; åsynen av dessa
framkallade en så intensiv minnesbild av hennes
far att hon ett ögonblick trodde sig redan
vara död och att han var hos henne. Stojet
och musiken smulto bort och försvunno och
hon befann sig i det fria. Det banala takets
blinkande stjärnor voro himmelens stjärnor.
Hon kände att hon föll och mörkret
uppslukade henne.
*
Beppo såg från alkoven att hon plötsligt
pressade handen mot ögonen och från den
höga barstolen gled ner på golvet. Hon gled
ner så omärkligt och låg så stilla i en liten,
svart luggsliten hög, att han ilat igenom
rummet och lyft upp henne i sina armar,
innan någon annan märkt vad som hänt.
Hennes huvud föll bakåt. Hennes ögon voro
slutna.
— En till som fått för mycket till bästa,
sade någon.
Det samlades en liten krets omkring dem
och Beppo sade förargat:
— Hon är sjuk. Hon är inte drucken. Dra
åt helvete och låt mig komma härifrån med
henne.
Hans häftighet kom de omkringstående att
lugna sig och göra plats för honom. Till
hovmästaren sade han:
— Skicka hit Tony!
— Vart? Damrummet?
— Nej. Dit upp.
Han insåg genast att han ej kunde ha
henne liggande på soffan i damrummet och
låta henne stirras på av alla kallögda
slamsor, som fulla av nyfikenhet skulle
komma springande för att se vad som
stod på.
Han bar henne ensam uppför trapporna
och först när han med en spark stötte upp
dörren, mindes han hur förfärligt rummet
såg ut. Han såg på ödeläggelsen och insåg
att det ej fanns något annat ställe, där han
kunde göra av henne. Alla husets övriga rum
voro tomma och obebodda — alla utom
Tonys rum på andra sidan hallen. Dessutom
var han medveten om att han måste undvika
skandal både för Femtiofemmans och för
flickans egen skull. Hans egendomliga känsla
av att hon behövde beskyddas blev allt
starkare.
Försiktigt bar han henne fram till den
breda sängen med de sönderrivna och brända
lakanen och lade ner henne där. Ömt lossade
han på det slitna svarta pälsverket och tog av
den lilla svarta hatten, varefter han försiktigt
stöttade hennes huvud med en kudde. Huvudet
föll litet åt sidan och det askblonda håret
gled fram över ansiktet. Nu såg han för första
gången på henne med vördnad och förfäran.
Han hade en underlig känsla av smärta,
besynnerligt blandad med lycka, som om han
för sent funnit vad han ända från början
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0438.html
