Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Hertha Odeman: Landskap med figurer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hertha odeman
LANDSKAP MED FIGURER
Landskapet var ett slättland med böljegång
i linjerna. Någon platthet existerade icke,
antingen var man på väg uppför eller utför,
man märkte knappast vilketdera, så diskret
steg och föll det. Det öppnade och slöt sig
som ett öga: slog upp en stor grann blick
från kullkrönen, sänkte sakta ögonlocken
i sluttmarkerna och blundade leende om
synerna nere i sänkorna.
Det var en jätteduk, högst oregelbundet
mönstrad och färgad, denna stora öppna
bygd med sina fält och ängar, gårdar och
dungar. I ena kanten avslutades den av en
fyrfärgad bård: längst ut ett pastellblått
siden — himmeln — därnäst ett djupblått,
vattrande moaréband — havet — så en bred
rand kornigt gulvitt — sandbältet — och,
med omärkliga styng fastsömmat vid det
stora stycket, en remsa grönt — strandskogen.
Av allt detta influerade havet starkast på
landskapet. Det ägde det rörligaste
temperamentet och den mäktigaste stämman, dess
andedräkt strök stark och salt långt in över
land, och det vidgade ytterligare perspektivet
genom att flytta horisontlinjen många, många
mil tillbaka.
Här och var på fälten rörde sig figurer,
gruppvis eller enstaka — hit, dit, långa
rörelser, korta — bestämt, avvägt,
regelbundet. Arbetets rytmik.
Men någonstans långt borta i landskapet
förflyttade sig en ensam figur helt godtyck-
ligt, tycktes det. Utan spår av rytmik. Så
gick han en bit, så tog han ett skutt — över
ett dike, ner i ett dike, där satt han, där låg
han en stund, reste sig och drev vidare, än
framåt vägen, än inåt markerna. Men också
denne arbetade. Han plockade blommor. Och
som han var docent i botanik, kallades det
botanisera.
Docenten var ännu mycket ung och mycket
ivrig. Till den grad att han var förälskad i
sin vetenskap. Marken här var jungfrulig för
honom, han var från andra trakter och kände
landskapets flora blott från boken.
Så hade han gått och släpat blicken i
marken, den förälskade blomstertoken, att
han nästan nått strandskogen utan att ha sett
havet blänka blått från någon av kullarna.
Utan att ha observerat medfigurerna i
landskapet, de, som under rytmiska åthävor
bärgade markens gröda.
De däremot hade sett honom och förstulet
dragit på mun: ”från stån” — ”en sådan
där med portör på ryggen” ... På det väldiga
fältet nedanför en stor, vit gård gick den
unge storbonden och deltog i arbetet. Hans
plagg voro summa två, men värmen pärlade
honom i pannan och han bar skjortan utvikt
över bröstet. Han tittade och smålog flyktigt:
”en så kallad botanist.. .”
Botanisten hade stannat och lyssnade.
— Havet.. . sade han högt.
Havet har sin speciella lockelse för unga
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
