Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - G. Hedenvind-Eriksson: En julkväll i Pasvik. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN JULKVÄLL I PASVIK
minsta möda. Och vi åto med smak, lyssnade
till hans ordande och tyckte, att vi nog inte
gjorde det sämsta valet, då vi valde att fira
jul hos honom.
3.
Omsider voro vi mätta som bävrar, därtill
smått upprymda. Vår generösa värd hade
nämligen även förplägat oss var sin ordentlig
snaps av det renaste och beskaste vodka, man
kunde räkna på att få i denna världens
avkrok.
Även han föreföll att vara ganska mätt
och stoppade nu räpande en långskaftad
sjö-skumspipa. Därpå slog han sig ned vid den
långa, morrande järnugnen och tände pipan,
lade så det ena benet över det andra och
lutade ryggen mot väggen, begynte vippa
med foten och övergick nu att i välbehagliga
bloss berätta om sina handelsresor hos
kare-lerna och skolterna, även hos de svenska
lapparna.
Oaktat det var ofred i världen och ali slags
oreda, hittade han vägar med sina hundar,
vägar, som inte voro upptagna på
diplomaternas kartor. Och han hade inte det minsta
samvete för det. För diplomaterna skulle
snart svälta ihjäl över de blå gränsstrecken
på sina kartor, om ej handelsmännen gåvo
sjutton i dessa streck och förmedlade
efterfrågade varor, som det lämpligast gick och
passade.
Men hur han rökte och orerade, måste
hustrun lägga in i ugnen. Då avbröt han sig
med att skrattande daska henne i ändan, så
kraftigt att hundarna i vrån vid dörren ryckte
till och sågo upp. Hon reste sig och gick
mjukt leende åter till sina många, puttrande
grytor på spisen. Han följde henne med
plirande ögon och övergick nu med ens till
fruntimmershistorier, dem han inledde med
orden, att han prutade inte en kopek på att
hon, hans hustru, var på sin tid den tjockaste
och mjukaste tösen i hela Karelen. Fast inte
kunde han kalla henne sin första kärlek, det
skulle vara osanning. För hans väg hade gått,
så att säga, över idel fruntimmer av alla slag,
till och med lapskor och skoltertöser.
Så blossade han och roade oss nu med att
berätta sina kärleksäventyr, vilka voro både
många och drastiska.
Under tiden pysslade hustrun med sina
grytor och dukade det egentliga julbordet.
Hon förstod icke hans språk, men tycktes
förstå så mycket bättre att duka hans bord
till jul åtminstone. Ty utom de förut nämnda
rätterna stodo nu där så topprågade fat och
skålar att de gula talgljusen i de rosiga
trä-stakarna, ett mellan varje grupp rätter,
knappast kommo att lysa över till varandra.
Och slutligen slog det lilla, tickande
londonuret på väggen åtta.
Då hördes i samma stund röster nere på
gården. Man stampade av sig snön och steg
därpå uppför den knarrande bron. Hundarna
lyfte sina huvuden och morrade, men
tystnade på sin husbondes tillsägelse och sågo
stilla mot dörren, som nu öppnades utan
föregående knackning av gästen och svar av
värden att stiga på. Så steg en högrest gubbe
över tröskeln, en sannskyldig patriark med
stort, vitt skägg och örnnäsa, högvälvda
ögonbryn och långt, yvigt hår under
björnskinnsluvan, klädd i en fotsid fårskinnspäls, med
brett, brokigt skärp om midjan. Han steg
fram och hälsade på värdfolket.
Efter honom följde en liten, rund gumma,
insvept i en brokig schal, som hon genast
kastade ned på axlarna och gick fram att
hälsa först på värdinnan, sedan på värden.
Hon log mjukt, talade melodiskt och hade
något förnämt över sina rörelser.
Efter henne följde en lång, mager kvinna,
till synes något bedagad, även hon insvept i
en schal, som gled ned på hennes axlar, när
hon med fasta steg gick fram att hälsa på
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
