Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Olle Hedberg: Sången ädla känslor föder... Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på de förgyllda väggarna och igenkände med nöje
sig själv i en spegel, snurrade sitt glas och tömde
det. Till sist blev han ensam i matsalen. Han
kunde inte stanna där längre, han gick ut i
läsrummet och sökte reda på en svensk tidning. När
han sett, vad som gavs på Operan i Stockholm,
och vilka som konserterade, blev det lika tråkigt
igen. Egon tog hissen och for upp till sitt rum,
men ensamheten visade sig vara värre än vanligt,
och han for strax ner igen, gick en stund av och
an i vestibulen och tittade på människorna, som
passerade. Ingen, absolut ingen tycktes känna igen
den celebre sångaren. Det bodde bara grosshandlare
på det fördömda hotellet! Hotellpojkarna som skötte
glasdörrarna, stirrade kanske något, men det var
bestämt mera den vacklande gången än den store
sångaren, som intresserade dem. Egon tänkte något
bittert om otacksamhet mot Konsten, förflackning,
den sig alltmer omkring gripande
materialisationen —— hick —— och han såg arg och dunkelt
tragisk ut.
Det regnade ute. Det var omöjligt att företa en
promenad. Vid tolvtiden lät Egon beställa en bil,
och till chauffören sade han: ”Ein Kafé, nicht
geschlossen jetzt.” Egon kunde med bravur sjunga
på tyska, men han talade språket med svårighet.
Chauffören förstod emellertid alldeles tillräckligt
och förde honom till ett nattkafé, ett mycket fint
nattkafé eftersom passageraren kom från ett mycket
fint hotell. Där var jazzmusik och dans och skrän
och höga priser på allting. Egon satt uppflugen
på en stol i baren, snurrade ett nytt glas och
tömde det oupphörligt. Han ville bli ett lik utan
att behöva dö. En vithårig, frackklädd gentleman,
som åsåg dansspektaklet med farbroderlig min,
passade på i en paus och började jama, jama som
kattor i mars. Han härmade kattjamningarna med
mästerskap, långa fräsande jamningar —— ett
välberäknat uppehåll —— och så ett kort vildsint jam.
I denna miljö gjorde hans konst ett ytterligt
oanständigt intryck. Man skrattade högljutt. Det blev
en viss oro i lokalen, man blev nervöst stimulerad.
Den vithårige gentlemannen var en gammal,
vittberest herre, som hade jamat på alla världens
nattkaféer, och han kunde sin lilla sällskapskonst från
början till slut, bland annat visste han, att
jamningskonsten vinner på måttfullhet och
koncentration; det gäller att kunna sluta i tid. Då han jamat
någon minut, och publiken satt andlös och väntade
på nästa nödrop, tände han en cigarr och jamade
icke mer. Han belönades med en spontan applåd,
och lokalens värd skyndade flottigt beskäftig fram
och tackade honom vördsamt för att han haft
älskvärdheten att ställa sin konst till disposition.
Egon snurrade icke längre sitt glas. Han bara
tömde det. Den vithårige jamningsvirtuosens segrar
lämnade honom ingen ro. Plötsligt började han
tilltala de kringsittande: ”Lieben Sie Gesang? Ich
singe. Do you like song? I sing. Est-ce que vous
aimez des chansons? Moi, je chante.” Några sågo
tyst på honom, en del skrattade, andra svarade
långa ramsor, men Egon begrep ingenting. Han
började sjunga. Men nattkaféets publik sammanföll
endast till en helt ringa del med konsertsalens, och
man hade ju ej heller kommit samman precis för att
höra operaarior. För övrigt var sångaren syn- och
hörbarligen höggradigt berusad, och till på köpet ville
han aldrig sluta, inte ens sedan jazzorkestern spelat
upp. Det blev outhärdligt.
I lokalen funnos två slaktare från Chicago, och
de satte upp en min av indignerad nobless. Deras
uppsyn av beslutsam och välklädd enfald var
verkligen högst löjeväckande. De trädde fram till Egon
och kastade ut honom; möjligen gjorde de det för
att genom ridderliga idrotter imponera på de
närvarande damerna, men det var i så fall påtaglig
överkvalifikation; dollarsedlarna imponerade
alldeles tillräckligt.
Då Egon kom ut regnade det fortfarande. Han
gick några gator utan att veta, var han befann sig.
När han kom till en park, gick han in och satte sig
på en bänk. Först i morgongryningen återvände
han våt och förfrusen till hotellet, och följande
kväll hade han lunginflammation.
Han låg medvetslös i tre dygn, och ehuru
impressarion som skyndat till, kallade på de lärdaste
professorerna, gick det ej att rädda hans liv. Strax
innan han dog, började han mumla för sig själv,
och det ryckte i ögonlocken. Kanske ville han
säga något, uttala en sista vilja, göra ett muntligt
testamente? Hans ”besparingar” voro ganska
aktningsvärda.
Men när han slog upp sina vackra barnaögon,
stirrade han oförstående, frågande och skyggt på
dem, som omgåvo hans säng. Efter en stund
föreföll det dock, som om han återfick medvetandet,
som om han långsamt vände åter från
feberdrömmarnas värld till den nyktra och klara verkligheten.
Hans läppar rörde sig. De närvarande böjde sig
ned för att uppfånga hans sista ord. Plötsligt lät
Egon Phalander höra en lång jamning, en sådan
jamning som kattor bruka uppstämma i mars. Det
var för oåterkalleligen sista gången den store
sångaren lät höra sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
