Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 13 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Sigurd Hoel: Brev från Norge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

detta förvånar ingen människa. Ty samma
författarinna gav ut en liknande bok (”Vi
som gaar kjøkkenveien”, svensk översättning
”Vi som gå köksvägen”) för två år sedan
och publiken stormade butikerna redan då.
Författarinnan var den gången en alldeles
okänd debutant. Det var som om en
fördämning sprängts. Ryktet om boken och behovet
av den spred sig som en präriebrand. Det var
ett egendomligt skådespel.

Skillnaden mellan Bjørnsons och Boos
försäljningssiffror å ena sidan och den därnäst
kommande (Sigrid Undset: ”Ida Elisabeth”,
15 000 exemplar ) å den andra är så stor, att
man frestas att se litet närmare på saken.

Avvisa den icke i förväg genom att säga,
att man mäter litteraturen med merkantil
måttstock. Att plötsligt en hel här —— icke
tusen eller tiotusen utan bortåt hundratusen
—— nya köpare dyker upp ur det stora
mörkret, det aktualiserar problem som äro
större och viktigare än de rent merkantila.

Enklast är fallet Sigrid Boo.

SIGRID BOO

I ordets egentliga bemärkelse är det en
Klass·skillnad mellan denna författarinnas
litterära succé och de vanliga. Det var en ny
bokköpande klass som skapade den ——
småborgarna, den lägre medelklassen.

Småborgarna —— ordet är en smula
blankslitet, utnyttjat som det är i tid och otid i
de sista tio à femton årens politiska
agitation. Intet är emellertid säkrare än att
uttrycket täcker en realitet. Småborgarna bilda
den klass som icke är någon klass såtillvida
som den är spridd över tusen yrken och
saknar all sammanhållning och
samhörighetskänsla. Småborgaren är mannen med alla de
gammaldags dygderna —— flit, förnöjsamhet,
familjekänsla, redbarhet, auktoritetstro. Han
har även en del gammaldags fel, han är
egoistisk i sin flit, han är bornerad och banal
och lättlurad, han saknar djup och social
instinkt. Det första offret för de dåliga
tiderna, den sista som får del av de goda.
I alla kulturella spörsmål en människoålder
efter sin tid, för evigt dömd att slita ut
andras avlagda kläder. Tiden är icke
gynnsam för honom, den för hela klassen fortare
nedåt än han som individ med all sin flit
kan arbeta sig upp. Ja, i tider som snabbt
förändra sig, kan hans flit och alla hans
andra konservativa instinkter komma att
verka tvärtemot sitt syfte, blinda som en
instinkt. I vår egen tid erinrar han om
en man som fallit i sjön med galoscher,
paraply och alltihopa och som aldrig lärt
sig simma (håll dig på grunt vatten, mitt
barn, där är det tryggt!) och som nu med
förtvivlans energi kravlar och kravlar för
att komma upp (flit och förnöjsamhet leder
uppåt), medan han långsamt sjunker till
botten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>