Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Stefan Zweig: Guvernanten. Novell. Översättning av Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
du med till parken. Har jag blivit så
främmande för dig? Å, du vet nog varför du
håller dig undan så där.” Han teg först, sen
sa han; ”Jag ska snart ta examen, jag har
mycket arbete och hinner ingenting annat.
Jag är tvungen att läsa.” Då började hon
gråta, och sen sa hon, men så milt och
vänligt: ”Otto, varför ska du narras? Säg mig
sanningen. Det är väl det minsta du kan
göra. Jag har ju ingenting begärt, men det
måste ändå talas om detta mellan oss två.
Du vet ju vad jag har att säga dig, jag
ser det på dina ögon.” — ”Vad då?”
stammade han, men så tyst, så tyst. Och då sa
hon...
Flickan börjar plötsligt darra, kan inte
fortsätta sin berättelse, så upprörd är hon.
Den yngre trycker sig närmare intill henne.
— Vad... vad då?
— Då sa hon: ”Jag har ju ett barn med
dig!”
Den lilla far upp som en blixt:
— Ett barn! Ett barn! Det är ju omöjligt!
— Det sa hon i alla fall.
— Du måste ha hört fel!
— Nej, nej! Och han upprepade det. Han
for upp precis som du och ropade: ”Ett
barn!” Hon sa ingenting på en lång stund,
men sen frågade hon: ”Hur ska det nu bli?”
Och sedan...
— Och sedan?
— Sedan hostade du, och jag måste
springa min väg.
Den yngre stirrar framför sig, alldeles
häpen.
— Ett barn! Det är ju omöjligt. Var skulle
hon ha barnet?
— Jag vet inte. Det är just det jag inte
förstår.
— Kanske hemma hos sig, där hon bodde,
innan hon kom till oss. Mamma lät henne
förstås inte ta det med för vår skull. Det är
väl också därför hon är så ledsen.
— Ja, men då kände hon ju alls inte Otto
ännu.
De tystna åter, stå och fundera, rådvilla
och obeslutsamma. Tanken lämnar dem ingen
ro. Så säger den minsta:
— Ett barn, det är ju alldeles omöjligt!
Hur kan hon ha ett barn? Hon är ju inte
gift, och det är bara gifta människor som
har barn, det vet jag.
— Kanske hon har varit gift.
— Var nu inte dum, hon kan ju inte ha
varit gift med Otto.
— Varför inte det...?
De se förbryllade på varandra.
— Stackars fröken! säger den ena med
sorgsen röst.
Det kommer jämt och samt igen, detta ord,
det vibrerar och dör bort i en suck av
medlidande. Men så flammar nyfikenheten upp
igen.
— Jag undrar om det är en flicka eller
en pojke.
— Ja, vem kan veta det?
— Vad tycker du... tänk om jag skulle
fråga henne en gång... mycket försiktigt...
— Är du tokig!
— Varför då?... Hon är ju så snäll
mot oss.
— Ja, men det går ju inte an! Såna saker
talar de ju inte med oss om. Vi får aldrig
veta nånting. När vi kommer in i rummet,
tystnar de med detsamma och pratar en
mängd dumheter med oss, som om vi vore
småbarn, och jag är ändå tretton år. Varför
vill du fråga henne om det? De säger ju inte
som det är ändå, till oss.
— Men jag skulle så gärna vilja veta
det.
— Tror du inte jag ville det då?
— Vet du, det som jag egentligen allra
minst förstår, det är att Otto inte visste om
det. Man vet väl ändå att man har ett barn,
liksom man vet att man har föräldrar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
