Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Stefan Zweig: Guvernanten. Novell. Översättning av Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han är länge borta. Flickan ser på sin
mor, som förefaller mycket upprörd, ser på
henne med en stadig och vredgad blick, som
modern inte riktigt vågar möta.
Nu kommer fadern tillbaka. Han är
alldeles vit i ansiktet och håller ett brev i
handen. Han går med modern in i rummet
och talar tyst med henne där inne. Barnen
stå utanför och våga plötsligt inte längre
lyssna. De äro rädda för fadern, ty så som
han nyss såg ut ha de aldrig sett honom
förr.
Deras mor, som nu kommer ut, har
förgråtna ögon och förefaller mycket upprörd.
Barnen gå omedvetet emot henne, liksom
drivna av sin ängslan, och vilja göra henne
frågor. Men hon säger bara i hård ton:
— Gå nu genast i skolan! Det är redan
sent.
Och barnen måste gå. Som i en dröm sitta
de där fyra, fem timmar bland alla de andra
och höra inte ett ord av vad som säges. Sedan
rusa de tillbaka hem igen.
Där är allt sig likt till det yttre, men något
fruktansvärt har tryckt sin prägel på husets
folk. Ingen säger något, men alla, till och
med tjänarna, se så underliga ut. Modern
kommer emot barnen. Hon tycks ha tänkt
över vad hon skall säga dem. Hon börjar:
— Barn, er fröken kommer aldrig mer
igen, hon är...
Men hon vågar inte avsluta meningen. Så
gnistrande, så hotfullt, så farligt borra de
båda barnen in sina ögon i hennes, att hon
inte vågar komma med en osanning. Hon
vänder sig om och går, flyr in i sitt rum.
På eftermiddagen uppdyker plötsligt Otto.
De ha skickat bud på honom. Det låg ett brev
och väntade. Även han är blek. Han står där
tillintetgjord. Ingen talar med honom. Alla
undvika honom. Då får han se de båda
flickorna sitta hopkrupna i ett hörn och vill
gå och hälsa på dem.
— Rör mig inte! säger den ena, rysande
av motvilja. Och den andra spottar åt honom.
Han går förlägen och förvirrad omkring
i rummet en stund, sedan försvinner han.
Ingen talar med barnen. Själva utbyta de
inte ett ord med varandra. Bleka och
förstörda, rolösa som djur i en bur, vandra de
omkring i rummen, mötas jämt och samt,
se in i varandras förgråtna ögon och säga
ingenting. De veta nu allt. De veta att man
ljugit för dem, att alla människor kunna vara
dåliga och gemena. De älska inte längre sina
föräldrar, de tro inte längre på dem. För
ingen, det veta de, skola de nu våga att hysa
förtroende, nu skall det ofantliga livets hela
börda upptorna sig på deras svaga skuldror.
Som i en avgrund ha de störtat ner från sin
barndoms glada och ljusa trygghet. Ännu
kunna de inte fatta det fruktansvärda som
hänt omkring dem, men deras tankar
sysselsätta sig hela tiden med det och hota att
kväva dem. Feberglöd färgar deras kinder,
och deras ögon ha fått ett hätskt och hårt
uttryck. Liksom frysande i sin ensamhet irra
de av och an. Ingen, inte ens föräldrarna,
vågar tala till dem, så vilt och mörkt se de
på alla, och deras rolösa kringirrande
återspeglar den upphetsning som förtär dem. Det
är som ett hemskt förbund mellan dessa
båda, fast de inte tala med varandra.
Tystnaden, den ogenomträngliga, självfallna
tystnaden, den dolska, slutna smärtan utan skri
och tårar gör dem främmande och farliga för
alla. Ingen kommer dem nära, tillträdet till
deras själar är spärrat, kanske för år framåt.
Fiender äro de, alla omkring dem känna det,
och omutliga fiender, som inte längre kunna
förlåta. Ty sedan i går äro de ej längre
barn.
Denna eftermiddag åldras de många år.
Och först när de sedan på kvällen bli
ensamma i sitt mörka rum, vaknar hos dem
den barnsliga rädslan, rädslan för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
