Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Recensioner - Ragnar Svanström: Förspel och epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSPEL OCH EPILOG
E. F. Benson: King Edward VII. Longmans. London 1933. 15 s.
Harold Nicolson: Peacemaking 1919. Constable. London 1933. 18 s.
Recenserade av RAGNAR SVANSTRÖM
Omdömena om Edward VII ha växlat.
Kejsar Wilhelm karakteriserade honom rätt
och slätt som en djävul. Sir William
Harcourt kallade honom den största kung, som
England haft sedan Vilhelm Erövrarens
dagar. Domprosten Inge hade mycket svårt
att finna något stort i hans väsen, medan
en man som lörd Haldane bekänt sin djupa
sympati för honom. Lörd Fisher greps vid
underrättelsen om Edwards död av ett häftigt
missmod — "jag tror ej, att jag hädanefter
kommer att kunna bry mig om ett förbannat
dugg" —, och den icke mindre känsliga men
språkligt mera förfinade Daisy av Pless skrev
med tårskymd blick ned sin lilla fina
karakteristik av suveränen: "Han var inte bara en
stor kung, han var den älskvärdaste
gentleman och den trognaste vän man någonsin
kunde träffa."
Nu är det väl så, att av dessa vittnen både
Wilhelm II och sir Wrlliam Harcourt hade
fel. Edward VII var icke någon djävul, men
han var heller icke en verkligt stor regent.
Han stod som monark i förbund varken med
himmelens eller helvetets härskaror. Han var
människa rätt och slätt, i förbund med andra
människor, en vad karaktären beträffar ganska
svag men därför icke lättledd herre, som satte
en ära i att spela rollen av Europas första
gentleman. Edward VII ägde en mycket ut-
präglad känsla för sin ställning och sin
värdighet, men han var tillräckligt intelligent
för att undgå faran att bli en hypokrit. Det
har gjorts många försök att finna den formel,
som kan fånga och förklara hans
personlighet, och ett av de mest lyckade är
otvivelaktigt det, som finnes nedlagt i följande
rader: "Anspråkslöshet, som engelsmannen
skattar högre än något annat, emedan det
utgör amatörandans kriterium, var
grunddraget i hans karaktär."
Vi äro numera ganska väl underrättade om
Edward VII. Vi veta, att han var en man, som
aldrig läste en bok och vars litterära ambition
inskränkte sig till författandet av biljetter
och middagsinbjudningar. Det av doftande
fransk konjak fyllda, högvälvda aromglaset
har fått bli symbolen för ett liv, ur vilket
vi veta namnen på hans skräddare och
cigarrleverantörer, hans favoritviner och amourer.
Kring det slipade lyxglaset samlades en krets
av välklädda gentlemän och lätta damer, som
icke hade något emot att få ut sin andel av
innehållet. Edward VII skydde ensamheten.
Han ville se människor omkring sig, andligen
feta och frodiga, gladlynta och spirituella
människor. Han hyste en dödlig skräck för
att vara ensam. Från ministerkonferensen om
morgnarna brukade han störta i väg till någon
jakt- eller kapplöpningslunch, från lunchen
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
