- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
39

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Rütger Essén: Den västerländska storstaden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den västerländska storstaden

trängde ihop sig. Men i dag går detta så
jämförelsevis enkelt eller i varje fall till den grad
mindre synligt, att storstadsmillionerna helt
och hållet förlorat begreppet om hur
beroende de äro av den väldiga
uppsugningsapparat, som en storstads livsmedelshandel
utgör — hur sårbara de äro, hur värnlösa de
skulle vara vid ett krig med landsbygden —
vilket livsvillkor det är för storstaden att
moraliskt behärska landet, att hålla tyglarna
i sin hand, att tänka och tala för landet.

Eftersom vår kultur väsentligen blivit en
storstadskultur är detta i själva verket en
livsfråga för denna kulturs bestånd. I
antikens storstäder växte problemet en gång de
ledande skikten över huvudet. Det kejserliga
Rom blev en grushög, där rovriddare
hämtade byggnadsmaterial till sina borgar. Vårt
problem är ännu svårare. Kunna vår
intelligens, organisationsförmåga och
samhälls-disciplin behärska den väldiga och
komplicerade tekniska och andliga apparat vi själva
skapat? Eller skall den växa oss över
huvudet? Det är frågan, livsfrågan.
Landsbygdsfolket klarar sig alltid. Men
storstädernas folk kunna skatta sig lyckliga att de i så
stor utsträckning efter långvariga och
systematiska ansträngningar lyckats vänja sig av
med att tänka. Eljest skulle de vara ganska
oroliga.

*



En sårbarare civilisation än den moderna
västerländska storstadens kan knappast
tänkas. Människan är emellertid, enligt vad
synnerligen färska erfarenheter än en gång
ådagalagt, ett otroligt segt material, som
hittills åtminstone icke tröttnat på att
reproducera sig och i varje ny generation fyllas
av nytt hopp. Men det katastrofhot av både
krigisk och mindre våldsam art, som hänger
över de moderna storstädernas artificiella
tillvaro, skulle dock helt visst, om det några
gånger blev verklighet, outplånligt stämpla

storstadsmänniskornas mentalitet. För
medeltidens stadsborgare voro murarna kring staden
inga dekorationer. Plundring och ödeläggelse
voro för alla näraliggande realiteter. Men för
den nutida storstadsinvånaren är gas- och
brandkatastrofen bland giftångor, rasande
betongmassor och sprängda ledningssystem
endast en romanfantasi. Dock skulle det
skådespelet när som helst kunna uppföras på
verklighetens scen. Den vanliga trösten är att
människorna, när det kommer till kritan, icke
äro i stånd till något dylikt. Är det så alldeles
säkert? Det behöves knappast mer än en enda
handfull desperata makthavare i ett enda land.

Så länge världen regeras anarkiskt,
slumpmässigt, populärt och stämningsberoende, så
länge äro de moderna storstädernas oerhört
komplicerade och oerhört sårbara
organisation en egentligen ganska skrämmande
anomali. Sällan har de många millionernas
tillvaro i grund och botten varit farligare. Men
sällan har den illusoriska trygghetskänslan
bland dessa samma millioner varit tryggare
och mera oreflekterad.

Vad det dagliga brödet, livsuppehället och
livets nödtorft beträffar är visserligen denna
trygghetskänsla numera ganska grundligt
borta. Massarbetslösheten som tidstypisk
företeelse får en stor del av sin psykiskt
nedbrytande verkan därav, att den är förenad
med en kuslig känsla av att vara offer för
ett ekonomiskt maskineri som ingen helt
behärskar eller förstår. Samma stämning skulle
uppstå ombord på ett linjeskepp på
världshavet med ett par tusen människor ombord,
om plötsligt maskinerna började krångla och
ingen kunde finna ut orsaken. Det blir
knappare med mat, dricksvatten och bränsle.
Disciplinen hänger på en tråd.

Den genomsnittlige storstadsinvånarens
chans att rädda sig ur en världsstadskatastrof
är nog icke så värst mycket större än
tredje-klasspassagerarens utsikt att rädda livhanken

39

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0617.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free