Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Rütger Essén: Den västerländska storstaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den västerländska storstaden
eller Hofburg. Berlin är tungt, halvmodernt,
adertonhundratalsborgerligt och grovvuxet
och ofullgånget. Samtidigt har det hunnit
längre på vägen till en världsmetropol av
New York-typ än någon annan europeisk
storstad. Men metropolen vid Spree söker
ännu sin form. Den imponerar men ger ej
ro eller tillfredsställelse. Ej ens den förnäma
linjen Unter den Linden-—Tiergarten har ro
och samling. Wilhelmstrasse gör ett falskt
ackord mot Leipziger Strasse och
Kurfürsten-damm. Men om tio eller tjugu år är Berlin
sannolikt Europas New York.
Närmast är dock Berlin i släkt med
Chicago, den renaste och mest imponerande
uppenbarelsen av skyskrapararkitektur och
amerikanism. New York brytes av havet, och
Manhattans taggiga silhuett höjer sig som en
fantastisk förhistorisk fantasi ur låga
marsk-stränder och havsdimmor. New
York-befolkningen är dessutom karakteriserad av
vinddrivna, lösryckta, hopgyttrade européer i en
osmält blandning. Men Chicago är den rent
amerikanska storstaden — tung, bullersam,
brutal, väldig, fylld av skrik, klamp,
metalliska disharmonier och dov maskinrytm. En
helt annan amerikanism tager emellertid
gestalt i det ljusa och stolta San Francisco
med aftonsoldagrar mot det gyllene hav i
väster, dit den amerikanska nationens sinne
och utvecklingstendens drages i långt högre
grad än mot den dimmiga Nordatlanten.
Från västerlandets yttersta väster till dess
yttersta öster är en tredjedel av jordklotets
vidd. San Francisco blickar mot ett väldigt
hav, ett världsmedium, men västerlandets
östlinje är en frontlinje. S:t Petersburg var
visserligen icke tänkt som en utpost mot öster,
tvärtom son en ny europeisk metropol, men
den hann aldrig växa in i den rollen. En
mer envåldsmonarkisk stad än S:t
Peters-burg-Petrograd har knappast funnits. En
självhärskartanke, en centraliserat planlagd
metropol tvungen till gestaltning i ett utdikat
träsk, under nordiskt ljusa sommarnätter,
bleka, kalla havsdagrar och inramat av glesa
kärrskogar — överhuvud en av den
europeiska historiens mest fantastiska produkter,
ett monument över en enveten och fantastiskt
snedvriden härskarvilja. Staden var
emellertid i sina glansdagar oändligt imponerande,
det orientaliska inslaget gav här endast charm
och glans, Nevan speglade sin breda vidd
i raka västerländska ljusrader, Nevskij
Prospekt gav en storstadsvy med få motstycken,
och det väldiga Vinterpalatset satte en
stämpel av trygg besittning och oantastligt
majestät över den på träskgrunden vilande,
jättelika kolonien av ämbetsmän, militär,
diplomati, lyxsocietet, demimonde och
halvackli-matiserade, gråa proletärer.
Under åren 1918 till 1921 dog Petrograd
en långsam, degraderande sotdöd. Det nya
Leningrad är något helt annat — en fattig
proletärkoloni i ett övergivet och förfallet
slottkomplex, en skugga och ingenting.
Moskva är redan utanför gränserna för de
västerländska storstäderna. Dess typ är
orientalisk.
Detsamma kan man däremot knappast säga
om Konstantinopel-Istanbul. Här lever ännu
västerländsk historia, och staden vid Bosporen
hör till Medelhavet likaväl som till det trista
Svarta havet.
Europeiska storstäder av begynnande
världsstadstyp äro däremot Warszawa och Budapest,
i trots av ett och annat orientaliskt drag. Av
dessa är Budapest otvivelaktigt den mest
imponerande, en praktfull, heroisk, stolt, glad
och elegant stad, som med lugn tillförsikt
speglar sin kuperade silhuett och sina ljus-
glittrande broar i Donaus breda ström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
