Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Elmer Diktonius: Almqvist och Södergran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
almqvist och södergran
mänskligheten med sina litterära verk har
flera nuvarande samhällsinstitutioner, från
folkskolan till fängelset, kunnat profitera av
hans mera praktiska, synnerligen humana
idéer.
Allt detta är gott oeh väl, vackert och
skönt — men vad har det med Södergran
att göra? Låt oss ögna ett slag genom Ellen
Keys broschyr. Vi läser de analytiska orden:
"Det som förbinder Almqvist med
romantiken" — vi kunde tillägga: och den nutida
modernismen — "är, utom det nyss antydda
psykologiska djupet, den starka
individualismen, på samma gång som den panteistiska
riktningen i hans livsåskådning. Nutiden
söker medvetet vad man i århundradets
börj an halvvaken försökte: att genombryta
gränserna mellan kropp och själ, mellan liv
och död, mellan sinne och ande, mellan
sinnena inbördes, mellan mänskligt och.
djuriskt, mellan det normala och
anor-mala." — "Från trånaden efter en enhetlig
världsförklaring härleder sig tidens
nyvaknade hat mot specialisering och analys, dess
kärlek till syntesen, helhetsåskådningen."
Förvisso en träffande utredning av de
almqvistska grundlinjerna — men flera av våra
dagars modernister vore säkert redobogna att
understrecka dess tankeriktning som
synnerligen närbesläktad med den konst- och
livsåskådning de själva hyser! De skarpa,
överkänsliga färg-, doft- och tonförnimmelserna,
vilkas karakteristiska förekomst i Almqvists
skrifter påpassligt uppmärksammats av den
ständigt vakna essayisten, är icke heller
sällsynta ting i dagens litteratur — för att ej
tala om gårdagens symbolistiska. Almqvist
"ser ett underbart grönt" vila över vissa
händelser, andra ter sig."i grå eller rödbrun
obehaglighet", medan andra åter rör sig i
violetta eller kanelbruna färger eller
"omgivas av blånad". Och dessutom: "Han ville
ej använda de utslitna poetiska bilderna och
söker skapa nya i de förbrukades ställe"
— precis som alla våra förkättrade
"dår-poeter".
Redan av detta anar man vart Södergran
syftade med sin hänvisning till Almqvist,
varför hon kände sig dragen till hans verk och
i dem såg en återspegling av sina egna. Men
det finns också en inre likhet hos de båda
skalderna, ett omisskännligt syskontycke i
deras dikt, som starkt frapperar redan vid
en ytlig jämförelse.
Almqvists "Songes" utkom 1849.
Underliga dikter, underliga drömmar för att
härstamma från den avlägsna tiden: liksom
själarna hos Södergran stundom "gråter och
skrattar och vrider sina händer", kan det hos
Almqvist hända att "tulpanerna skrattar",
och samma fantastiskt lustiga, bisarrt
humoristiska bilder som målas i den modernistiska
skaldinnans dikt "Ur Lilliputs saga", där
"den svarta masken" åt upp "den lates"
huvud "när han sov i skuggan av ett
grässtrå", återfinnas i jätten "Biumaffos
krigssång" hos Almqvist, där "vi" — rovfåglar,
lejon, ödlor och basilisker — "skola taga
i den tokiga Cerdalimfios lockar och lägga
den lille i lundens löv, och en gräshoppa
gräva hans grav!" Vilken äktsödergransk
sagostämning!
Men det finns ännu eklatantare bevis
på denna verkligen underbara likhet.
Almqvist har som känt en dikt benämnd "Häxan
i konung Karls tid", vari berättas den
gamla historien om gumman som drog
mjölk ur trästickor och därför brändes på
bål.
Här uppå berget ligga gummans svarta knotor:
hon, som i våras här brann uppå bål.
Nu skall du få höra sagan om den röda elden:
höra hur gumman i bålet satts, att brinna.
Gumman, hon tog vita stickor av furu,
men sina stickor satte hon i en mur.
Sakta hon steg till muren
4. — B. L. M. 8.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
