Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Harry Martinson: Vattenbrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
VATTENBREV
Egentligen hade jag tänkt skriva om fisk,
men märker då att jag inte har särskilt
mycket att beskriva. Andra kunna skriva om
fisk bättre än jag. Som kofferdisjöman ser
man mycket litet av fiskliv. Propellerdarr
genom vattnet, utblåsning och oljeuttömning
skrämma de sensitivaste fiskarna att försvinna
långt innan fartygets kurs skär in i deras
latplatser i havet. Ty havet är ett oerhört
vaksamt och känsligt element, som fortplantar
och förstorar alla ljud djupt under böljornas
baser. En hackande dieselhosta inne i ett
modernt skepp kan komma de mera känsliga
av fiskarna att fly in under horisonterna och
fartyget kommer därigenom att befinna sig
i en rätt fattig cirkel. De fiskar som bli kvar
inom en sådan över havet krypande
skeppssynrand tillhöra troligen de mera
grqvsin-nade, de mindre ömtåliga.
Men havet är rikt och mycket finns kvar
även för den maskindunkande kolångaren att
uppleva och se. Jag minns till exempel en
ofantlig hjord av springvalar som under hela
nitton timmar omgav vårt fartyg mitt ute i
Nordatlanten. Det var en dag med blygrå,
tungt välvande sjö och hastigt framjagande
moln. Havet luktade som av isländska sagor
och varje våg som rullade an tycktes upphäva
ali historia och återföra oss — åtminstone
i stämningen — till urtidens amorfa ödesdag.
Men som sagt, det var väl bara i stämningen,
ty ingen kan ju i själva verket helt rycka sig
loss och gå ut ur sig själv, sin rot, sin bygd
eller tid, sin läxa. Det blir alltid något av
folkskolan som följer med också på havet.
Skolan drog ju fram ur ens själ den första
grodden till detta som sedan blev ens
stämningsvärld. Därför blevo springvalarna, som
i nitton timmar kommo havet att likna ett
stormigt mangroveträsk av. levande, uppkrökta
rötter (springvalarnas båghopp te sig så, då
de komma i millioner), en folkskolans
blomst-ringsdag, en fantastisk och slående
verklighetsplansch som oceanen själv, tusen mil
bred, sköt in i den alltjämt pågående
lektionen. Det var endast skollärare Stav, som
var död, och skolan av trä med vemodigt
gnisslande träbänkar som inte voro med, men
Stavs vikarier, äventyrslitteraturen och den
böljande verkliga oceanen hade ryckt in och
fortsatte nu den lektion som en gång inletts
i Ekbackens byskola: ett vanligt, fyrkantigt
hus av trä i södra Sverige.
Stav talade rätt ofta om havet och nämnde
också springvalarna. Här kommo de nu,
hoptals. En hjord så stor som nio gånger socknen
där skolan stod. Sådant tillhör världens och
levandets under. "Ja, i högsta grad, barn",
skulle Stav ha sagt. Synd att inte Stav, bunden
som han var av sin skoltid och skolplats, fick
vara med och se hur livet verkligen tedde sig
där ute i hans skolas yttersta hörn.
Ibland tycker jag, att jag aldrig blivit annat
än barn. Då tycker jag mig sitta i en världs-
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
