Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
maskinernas våld, men ändå är det fritiden
som rymmer deras verkliga existens, då de är
människor alltigenom, med människors behov,
svaghet och drömmar. Människans öde i det
moderna maskinsamhället, människans öde
med dess sammansättning av stort och smått,
av tragik och ynklighet, avtecknar sig med
hård relief i denna roman.
Artur Lundkvist
Linklaters sista
ERIC LINKLATER: Barn och blomma.
Översättning av Ingvar Andersson.
Norstedts. 7: 50.
När man startar sin karriär med ett sådant
rekord som "Juan i Amerika", bli både publik
och kritik pretentiösa på fortsättningen, och
förmodligen kommer det att uppstå en viss
oenighet, huruvida Erie Linklaters nya bok är
bättre, sämre eller eventuellt lika bra som hans
första. I varje fall är den rolig. Uppslaget är
just så originellt och gränsande till det
osannolika som man kan vänta sig av honom. En
äldre gentleman, vars begravning man firar i
första akten utan att därför gripas av någon
djupare melankoli, visar sig vid testamentets
öppnande ha dragit en lans för
nativitetsökning, i det han bestämt att hans
universalarvinge ska bli den som till ett givet datum
kan prestera de flesta legitima arvtagarna till
det hedervärda familjenamnet.
Barnkapplöpningen börjar omedelbart, och Linklater är inte
den som slarvar bort möjligheterna att hålla
karusellen i gång. Det blir en festlig jakt efter
de sjuttiotusen pund som hägra för den
lycklige vinnaren, överraskningarna följa slag
i slag under loppet, utan att man kan
upptäcka någon lucka i händelsernas logik, och
den slutliga upplösningen är ingalunda den
man väntar sig. Författaren har skapat sig
ett tacksamt tillfälle att gissla människornas
svagheter, och han utdelar slängar och rapp
till höger och vänster. Han har den
överlägsna intelligensens roade förakt för deras
dumhet, deras snikenhet, deras löjliga
vane-mässighet i vad de kalla sitt tänkande och för
resten för hela den moderna civilisationens
gyckelspel, men han ser på sina figurer med
någonting som liknar sympati, han har
alldeles för gott humör för att kunna bli besk
och bitter i sin satir, och han är för mycket
realist att rita alltför grova karikatyrer. Att
han dessutom är en stilist med verve och brio
framgår med ali önskvärd tydlighet av
översättningen. Thure Nyman
Tor Hedberg
HOLGER AHLENIUS: Tor Hedberg. En
studie. Norstedts. 2: 25.
Holger Ahlenius hör till de svenska
essay-ister man ofta läser med nöje och behållning.
I hans sällskap befinner man sig alltid på
betryggande avstånd från litteraturkritikens
mästarklass; vitsandet och de flotta
uppläggningarna äro honom främmande, och han
börjar inte sina artiklar med att rita den
effektfulla slutvinjetten. Hos Holger Ahlenius
har man alltid ett intryck av att han under
anspråkslösa former söker föra det riktigas
talan. Redbarheten är en av hans främsta
egenskaper som kritiker, och han passar väl
till det grannlaga värvet att modellera Tor
Hedbergs diktarmedaljong.
Hans bok om Tor Hedberg har också blivit
en klok och riktig liten studie med flera drag
fint iakttagna och följda i deras konsekventa
och trofasta utformning tvärs genom Tor
Hedbergs landskap. Det är tydligen alldeles
riktigt när Ahlenius påpekar de svårigheter
Hedberg hade att kämpa mot, livet igenom,
just på grund av den bitterhet, som han kände
över att ständigt nödgas stå tillbaka för mera
bländande personligheter och mera virtuosa
talanger; hans bortgång i Nathan Söderbloms
dödsskugga är ju symbolisk. Det är också
riktigt när Ahlenius envist fasthåller vid den
hedbergska dikten som ett resultat av
tvekampen mellan iörståndet och fantasien med
klar övervikt för förståndet under långa
perioder. Kanske skall det visa sig att just
därför åtskilligt i Tor Hedbergs diktning
kommer att stå sig när mera fascinerande och
lösliga företeelser blivit historiska dokument.
Det börjar redan visa sig — tar man till
exempel fram Heidenstams "Renässans" och Tor
Hedbergs "Glädje" och läser dem ännu en
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
