Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Walter Ljungquist: Godnattkyssen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
Bi smög sig in i sängkammaren igen. Där
satt Matts och stirrade på den halvöppna
dörren till matsalen, som Bi stängde när hon
kom. Han hade också varit uppe, men när han
hört mammas röst hade han genast krupit ner
i sängen igen. Han sade ingenting. Bi kröp
också ner och låg alldeles stilla.
Mamma ljög I
Bi kände något som snuddade vid hennes
kind. Det måste vara nattfjärilen som kommit
tillbaka.
Mamma ljög!
Nu ringde telefonen igen, men det var bara
avringning. Matts började fäkta med armarna
i mörkret. Han hade också märkt att
nattfjärilen kommit tillbaka. Han pustade lite för
värmens skull. Nu var det tyst. Och nu
slocknade ljuset som lyst där ute på de höga
blommorna, men strax därpå tändes det igen.
Varför det? Därpå hörde de farbror Tures röst
men inte mammas, och så slocknade ljuset än
en gång, fast bara en liten stund, så tändes
det igen.
Sedan går det en lång, lång stund och ljuset
där ute lyser alltjämt. Nattfjärilen har
försvunnit. Matts sliter i sitt vänstra öra, och
medan han håller på med det hörs plötsligt
mammas steg utanför och dörren går upp och
mamma kommer in. Matts upphör att slita
i sitt öra. Han drar täcket upp till hakan.
Mamma lämnar dörren halvöppen efter sig,
och hon kommer fram till deras sängar och
ser på dem. De ligger stilla, och i skenet från
den tydligen öppna dörren mellan matsalen
och hallen ser de att mamma gråter. Hon
lutar sig över Bi, och Bi låtsas inte sova
längre utan reser sig upp och slår armarna
om mammas hals.
— Är du vaken, Bi?
— Jag med, säger Matts och vill också ha
en kramning. Han får det, och sedan börjar
han slita i vänstra örat igen, för han tänker
på att mamma gråter därför att hon är ett
fruntimmer. Han sliter häftigare än vanligt
i sitt öra, för när han ser mamma gråta börjar
det skälva i mungiporna på honom utan att
han kan hindra det, och rätt som det är gråter
han. Och mamma och han snyftar ut hos
varandra utan att fråga varandra varför de
gråter. Bi sitter kapprak i sängen och hör
deras dämpade gråt i mörkret. Hon sväljer
och sväljer men hennes ögon är torra, kanske
därför att hon inte kan fatta att mamma kunde
tala osanning.
Och just nu säger Matts:
•—- Mamma, är det omanligt att gråta?
— Ja, säger mamma. Men du är inte någon
riktig man än på många år. Gråt du bara. Så
mycket du vill.
— Men pappa grät i dag, säger Matts.
Mamma släpper honom och säger häftigt:
— Vad säger du? När?
Matts upphör att gråta. Han blir med ens
alldeles torr i strupen. Han hade förrått
pappa! Inför ett fruntimmer! Han hade ju
bara tänkt att hans egen skam skulle bli
mindre om han talade om att inte ens hans
pappa kunde låta bli att gråta.
— Jag vill bli gråhårig som pappa! säger
han bara och fuktar läpparna med tungan.
Jag vill bli gråhårig som pappa!
Därpå hör de någon spela på pianot i
salongen, och genast rusar mamma upp och
stänger till dörren till matsalen, men spelet
hörs ändå. Då ljuger mamma igen:
— Jag har besök av en tant. Det är hon
som spelar.
Matts blir inte alis förvånad. Han tror
genast att det är en tant också där ute. Och
han aktar sig för att säga att han sett farbror
Ture, för då skulle ju mamma förstå att de
olovandes varit uppe och tittat efter. Men Bi
blir alldeles stel. Hon förstår att det är
osanning, och hon känner sig med ens på något
besynnerligt vis äldre än mamma. Eller
kanske förståndigare. Men det gör henne varken
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
