Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Artur Lundkvist: Amerikansk prosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
hämtar hem i sin vagn; hon är till att börja
med rädd för honom, det är den elementära
kraften, jordens makt, hon möter i honom och
betvingas av. Han älskar henne på sitt sätt,
men som en del av jorden. Hon kan inte
komma honom nära som människa. Han går
ut om kvällarna och står i mörkret under
trädet, viskar och smeker dess stam. När det
första barnet kommer tar han det med ut till
trädet och låter det sitta i en grenklyka: han
ger sin son åt jorden. Inga olyckor, inga
sorger kan riktigt nå honom så länge jorden
inte drabbas därav. Inne i den dystra
furuskogen ligger ett stenblock vid källan som
väller fram ur bergen, det är något underligt
i luften där, det är det ställe där indianerna
brukat möta sina fäders andar; Josephs hustru
följer med dit en dag och ska kliva upp på
stenblocket: då halkar hon, faller och bryter
ryggen. För honom är det bara overkligt, han
kan inte förnimma smärtan över förlusten,
han kommer bara ännu närmare jorden.
Men en av bröderna är kristligt sinnad och
lider av Josephs hedniska jordiskhet, hans
dyrkan av trädet, av mullens och mörkrets
makter. Och han gör vad som förefaller
honom vara hans plikt: han gräver runt
trädet, så att det ska vissna och dö. Joseph
har förlorat sambandet med naturen när
vårdträdet dött, han väntar bara på ödets slag.
Torkan börjar, denna torka som förut
hemsökt dalen och ödelagt den, men som han
trott sig om att kunna avvända, att hålla
borta därifrån. Intet regn kommer, grödan
blir förstörd, boskapen måste drivas i väg till
en annan trakt. Dalen ligger öde och
förbränd. Men Joseph kan inte överge den, han
sitter vid bergkällan som ännu inte torkat ut,
han öser vattnet över klippblockets mossa och
inlägger allt sitt hopp i denna ritual. Det är
förgäves, regnet kommer inte, källan sinar.
Offret måste fullbordas: han sträcker ut
sig på klippblocket och öppnar sina ådror.
Ännu innan han är död börjar regnet sakta
falla.
En bok som denna gör ett egendomligt
intryck: allt är overkligt, avlägset och dock
intensivt levande. Människornas beroende av
naturen är på en gång reellt och symboliskt
liksom händelserna i vilka de spelar med är
på en gång reella och symboliska. Resultatet
har blivit en naturskildring med magiska
övertoner och en människoframställning där
individernas liv betyder mindre än det
ödesmönster vari de ingår. Det finns åtskilliga
scener av stark lyskraft, med en egenartad,
elementärt lyrisk verkan. Jag tänker bland
annat på skildringen av Josephs förening med
broderns kvinna, den starka, jorddjupt
hemlighetsfulla Rama, strax efter hustruns
plötsliga död: det är där liksom ständigt i denna
bok inte längre fråga om den sociala
människan, dagmänniskan, utan om den uråldriga
släktmänniskan som lever bortom det
individuella och söker den tröst, den utjämning,
som är naturens egen i dess pendling mellan
död och liv. Steinbecks förmåga att leva sig
in i dylika ting, i denna nocturnala
föreställningsvärld, är märklig och ovanlig. Man kan
komma att tänka på den Lawrence som skrev
"The Plumed Serpent" med dess grundtema
av indiansk naturmagi.
Steinbecks tredje och senaste bok heter
"Tortilla Flat" och är förbluffande olik hans
föregående. Den påminner närmast om
Cald-wells grotesker från Georgia: det är en
färgrik, folkligt mustig krönika från de fattiga
vitas — eller ibland bara halvvitas — liv i
Sydkalifornien. Om Steinbeck med den förra
bokens naturmystik avvek från det vanliga
amerikanska, så gör han det inte mindre här,
men på annat sätt. Det är landstrykarfriheten
och fattigmanstrivseln han ställer upp mot
strävandet och standarden. Ägodelar bara
förslavar människan och föröder hennes glädje.
Den bästa moralen är att leva starkt, att känna
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
