Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Recensioner - Gunnar Beskow: Resa till framtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESA TILL FRAMTIDEN
OLAF STAPLEDON: De första och de sista människorna. Översättning av Artur
Lundkvist. Universal Press. 6: 50.
Recension av GUNNAR BESKOW
Redan titeln definierar boken som
medlem av framtidsfantasiernas skara. En
närmare bekantskap avslöjar, att den hör till
mästerskapsklassen inom genren, den klass,
som omfattar bland andra Wells’
"Tidmaskinen" och Aldous Huxleys "Du sköna nya
värld" — arbeten som den i många
avseenden påminner om. Men mästerskapsdigniteten
förutsätter självklart, att den samtidigt är
fullständigt olika.
Olikheten grundar sig på skillnaden i den
väsentliga verklighetsbetoningen, inom vilka
mänskliga kunskapsområden författaren är
mest hemtam. Medan Wells’ världssyn väl
mest är fysikaliskt präglad och Huxleys
utpräglat biologisk, ligger Stapledons accent
främst på dpt psykologisk-etnologiska. En
väsentlig skillnad ligger också i
tidsperspektivets längd, som i Stapledons bok innesluter
inte bara de närmaste årtusendena eller
år-millionerna utan milliarderna. Vilket för
övrigt är både en svaghet och en styrka.
Skildringen börjar så smått med den
närmaste historiska framtiden, med konflikter och
krig mellan de nu existerande statsenheterna.
Vad som däri säges — i direkta omdömen
men ännu mer i skeendets logik — om de
nutida nationaliteternas och rasgruppernas
karaktärer avvisar man inte så lätt. Så
småningom stegras tempot, accelereras den
hastighet varmed berättelsen rycker fram genom
tiden, detaljerna försvinna alltmer — eller får
det som är detalj allt större absoluta mått —
allteftersom avståndet ökas från vår
nuutkiks-punkt på framtidspanoramat.
I förgrunden ligger den nuvarande
mänsklighetens krisfyllda och ryckiga, men
sammanhängande, utveckling till den tekniska
världs-kulturfulländningen, den fullkomliga
världsstaten, havande med sin egen undergång.
Mänskospillrorna efter katastrofen sjunka
snabbt ned till kulturlös primitivitet, ett
historielöst vilostadium, tills åter en ny
kulturcykel börjar. Detta förlopp är grundtemat,
den process, som återupprepas gång efter
gång, men utan enformighet, med en osökt
men originell individualitet. De kulturlösa
mellantiderna bli ofta så långa, att biologiskt
totalt nya former utvecklas ur släktet, den
sista grundtypen är den artonde i ordningen.
Under tiden ha både marsvarelserna hunnit
inkräkta jorden och människan själv utvandra
till Venus och Neptunus: när "den artonde
människan" ser sitt slut nalkas genom en
egendomlig typ av Stella nova,
nyuppflam-mande stjärna, är hennes sista åtgärd att
utsända en sorts med fulländad biologisk
teknik åstadkomna ultrasmå sporer, i vars
arvsmassa ingår tendensen till evolution i
riktning mot människoaktigt själsliv.
Så relaterat verkar händelseförloppet
billigt, vilt och konventionellt fantastiskt; vad
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
