Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Recensioner - Bertil Malmberg: Chaucertolkning - Johannes Edfelt: Det är svårt att inte skriva satirer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
den avgjort främste av de tre poeterna, den
ende som är alltigenom njutbar också för vår
tid, och utan fråga en av medeltidens största
skalder överhuvud. Både inom allegorien och
den romantiska sagan har han framträtt som
formell nyskapare och betraktas som
mönstergill. Men sin förblivande insats gjorde han
som naturalist, som skildrare av sin
samtids brokiga folkliv; hans magistrala verk
"Canterbury Tales" innehåller ett medeltida
typgalleri av oupphunnen plasticitet,
mångsidighet och komik. Intet annat litterärt
dokument avspeglar ens tillnärmelsevis med samma
artistiska suveränitet detta tidsskedes
levnadsstil, sprudlande livskänsla, färgrikedom och
naturnärhet. På en pilgrimsfärd till det
engelska helgonet Thomas a Beckets grav
sammanträffar författaren med ett antal
personer, stadda i samma ärende som han:
präster och munkar, hantverkare, den
försupne mjölnaren och den erotiskt vidlyftiga
änkefrun, riddaren, bonden, köpmannen o. s. v.
Man beslutar att förkorta resan med
historier, och dessa men också själva
ramberättelsen låta Chaucers karakteriseringskonst,
människokännedom och humor framträda med
storartad verkan. Pryderi hör ingalunda till
hans egenskaper, färgen är mustig,
situationerna ha en friskhet och åskådlighet, som
Boccaccio aldrig lyckats uppnå med sin
ironiska distans och sin abstrakta schematism.
Men samtidigt förnimmer man överallt det
heligas närvaro, makten av en katolsk
enhetskultur, som indrager alla livsformer under
sitt välde och påtrycker dem sin vilja och
signatur.
Det är säkert ett ur många synpunkter
ytterst krävande företag att översätta Chaucer,
men finländaren Harald Jernström har
uppenbarligen lyckats utomordentligt väl med den
tolkning av "Canterbury Tales" av vilken sex
delar redan föreligga, ehuru endast den sista
kommit under anmälarens ögon. Detta
fragment omfattar köpmannens, bondens och
avlatskrämarens berättelser. Det är överlägset
från början till slut. Man kan helt enkelt icke
föreställa sig en tolkning som är språkligt
karaktärsfullare och verstekniskt mer
förträfflig. Alla svårigheter tyckas övervunna
med en lätthet, som naturligtvis endast är
skenbar; ty det är givet, att det måste ligga
en outtröttlig möda bakom ett så glänsande
resultat. Bertil Malmberc
Det är svårt att inte
skriva satirer
EVELYN WAUGH: Okynniga svartingar.
Översättning av Nils Bohman.
Wahlström & Widstrand. 6: 50.
WALTER GREENWOOD: Pengarna göra
mannen. Översättning av Dagny
Hen-schen. Wahlström & Widstrand. 8: 75.
I februarinumret av denna tidskrift
meddelade Peter Quennell i sitt Londonbrev några
upplysningar om Evelyn Waugh, och där fanns
även ett porträtt av denne författare, på vilket
han satt med pipan i ena och pennan i andra
handen och såg ut som den odygdige, elake
gossen från Oxford.
Evelyn Waughs sista bok är en biografi
över ett helgon, Edmund Campion, där, om
vi få tro Peter Quennell, "den katolska
synpunkten överallt gör sig gällande"; tidigare
har han skrivit "frivola, satiriska romaner".
Hur kan det hänga ihop? Man får en liten
föreställning om det, när man läser hans nyss
på ett Utmärkt sätt till svenskan översatta
skälmroman "Okynniga svartingar", en bok,
som broderar på intryck från ett besök i
Abessinien, innan detta svarta land ännu hade
hunnit ådraga sig världens medlidande. Det
är av en viss vikt att framhålla det, ty om
de kvickheter Evelyn Waugh låter hagla över
den ende negern i Nationernas förbunds
snövita församling vore inspirerade av den
italienska konflikten skulle de verka som ett
ganska grymt ackompanjemang till de
bomber, med vilka den italienska härskaran, enligt
ett av de sista telegrammen, från luften
fullständigt tillintetgjort tolv barn och fem
kvinnor. Men som det nu är kan man lugnt njuta
av författarens satir, ehuru denna onekligen
är konsekvent dåraktig.
Vad går den nämligen ut på?
Det är tron på den västerländska
civilisationens absoluta giltighet författaren gycklar
med. Tendensen i hans kostliga skälmroman
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
