Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Ivar Lo-Johansson: Tre berättelser - En genial man - Negern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
gården. Och jag kan visa det också, ifall
någon vill se . . .
— Det kan du ha för dig själv, säger bara
drängen och tar upp sin dosa. Hemma har vi
tänkt dra elektriskt till slipstenen också. Det
behövs bara det att vi flyttar lite på dynamon,
som drar pumpen, och sen är det klart.
Stataren i vegamössan ser besvärad ut, där
han sysslar med fotogenmotorn.
— Det kan nog vara annorlundare på
många sätt och vis, säger han. Det är möjligt.
Då skulle jag för omväxlings skull visa det
där första ...
Men drängen från grannherrgården går bara
bredbent sin väg med händerna i fickorna,
och han sänder en spottstråle genom luften
och försöker vissla något, fast han just
ingenting kan.
— Man drog sig fram enkelt i forna dagar,
det vet ju var och en, säger han trots sin
dyrbara tid, innan han går. vidare. Tarvligt och
enkelt. Tro det!
Stataren kör upp fotogenmotorn till det
"halvrensande", det endast "halvrensande",
som redan är gammalmodigt, innan det hunnit
installeras, och som redan är ett tiotal år efter
sin tid ...
På eftermiddagen samma dag leker gårdens
statarbarn i loghagen och de stannar därvid
vid ett litet berg. Här ligger resterna efter
något, som föräldrarna en gång sagt vara ett
tröskverk. Träkuggarna har ruttnat, men i de
välslöjdade kronhjulen syns ännu tapphålen,
urfrätta av röta, i runda ringar.
Stjärnhjuls-stockens friskaste del har tagits till ved, därför
att det var tjur, töre, i den. Men den andra
delen med det avfallna stjärnhjulet ligger kvar
bland mossa och stenar. Ett skinn av tjära
täcker alltjämt någon bit som inte lossnat, inte
förts bort, som inte bränts upp i statarnas
roströda järnspisar. Och under tröskverkstunnans
tröttnade kotor har skogsråttor och getingar
byggt sitt bo.
— ... Hemma har vi tänkt dra elektriskt
till slipstenen också, det är bara det att vi
flyttar dyrnamorn, som drar pumpen våran,
repeterar barnen vad grannherrgårdens dräng
sagt, innan han visslande gått.
På avstånd hörs fotogenmotorn, som tuffar
fram explosionerna bakom den högröda
väggen till logen. Barnen avhandlar redan
sakkunnigt elektrifieringen. Då säger någon:
— Det här lär ha varit ett gammalt
tröskverk, har far sagt. Och han sparkar tankfullt
i mossan.
— Inte .. . Vem skulle ha gjort det, i så
fall?
— Jag minns inte riktigt. En halvtokig
gubbe med något öknamn på . . . Jag minns
inte riktigt, vad det var han kallades för .. .
En genial man, tror jag.
— En genial man. Vilket tokigt öknamn!
Under den murknade stjärnhjulsstocken
trycker en skogsråtta, troende att hennes
bo blivit ofredat. Ur ett av tapphålen
kommer en förnämt svartglänsande skalbagge
fram. I spillrorna av det gamla tröskverket
leker barnen "dyrnamo".
NEGERN
När statarflickan Hedda hade varit ett år
i Stockholm, fick hon en vanvettig idé i
huvudet. Hon ville inför föräldrarna, inför
herrgårdens alla barn, inför bygden i dess
436
helhet briljera med sin nyvunna
bekantskapskrets och skaffa sig anseende för det hon
umgicks med folk av värld.
På hotellet, där hon arbetade som städerska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
