Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Eyvind Johnson: Sagan om Brasiliens land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
SAGAN
OM BRASILIENS LAND
Detta år, 1916, verkade folk av Eks sort
inte alldeles främmande. De var sista skymten
av en tid som försvann bakom knuten: de
fanns ännu, och det behövdes faktiskt ett helt
krig för att ta död på dem och på deras
verklighet.
För Olof var han en barndomsrest, en smal
spång in i det andra, overkliga — men han
måste ju se Ek sådan han var nu. Ek gick
omkring på jorden och var inte en saga av
samma slag som Olofs stora men inte färdiga
Tre kärringar i en backe eller Blåkulla och
Den blomsterprydda gondolen gled. Men han
var starkare förankrad (med hela sitt väsen)
i Pila-Britas, Westermarck-Roséns och Norra
stambanans tid än i den här, som hade annan
mat, vildare och hemskare krig och andra
nöjen. Och så var det något särskilt med Ek:
han hade känt Olofs far när de byggde
järnvägarna. Han var mycket yngre och hade fötts i
en barack eller tillfälligt hyrd torpstuga
någonstans i södra Norrland och vuxit och sträckt
på sig samtidigt med järnvägen för att till slut
— vid en knutpunkt — vara färdig eller
åtminstone myndig. När järnvägen äntligen var
klar så pass, att de som byggt den kunde sätta
sig ner på ändan, ta fem minuter och fundera
på att ordna det för ålderdomen, fanns det
många av de yngre som fortsatte av farten.
De kom in i något arbetslag, gifte sig och
satte i gång med att avla barn. Men en dag
upptäckte de att de bodde på samma plats som
för några år sen, och då fick de åter stora
rycket. Så fyllda av fart var de. En del gav
sig i väg till Amerika, där de skaffade sig
en spade och började gräva guld, vilket
betraktades som ett ganska lönande yrke, fast
motsatsen lär vara bevisad; och andra stack ut
på sjön, där de blev ett slags sjörallare. Ja,
Herran valde ut dem efter vars och ens art,
och en del pikade banan, som det heter, eller
for över till Norge, där de lärde folket att
svära, tugga snus och bygga järnvägar. De
var en ny generation, stora slagskämpar och
fredsvänner. Många av denna nya generation
miste dock farten och sjönk till slut till ro
i ett samhälle eller i ett dynamitskott (vilket
hände). Men det fanns fortfarande kvar en
liten grupp av dem, och några av dessa
lyssnade också till sagan om Brasiliens land.
Jag, som supit med många slags busar och
på allt sätt sökt Sanningen, har även forskat
i skrifterna om deras öden: det finns så lite
upptecknat om dem. Ett par stänk ur den
väldiga folkgrytan slungades på nittiotalet över
land och hav, och därigenom fick de namnlös
odödlighet i folkmun. Härmed skänker jag
bort ett ståtligt romanmotiv, var så god. Så
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
