Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
innebära katastrof för hans äktenskap. Det är
desto svårare för honom att avslöja sig som
hustrun efter den första missämjan återfått
sitt förtroende för honom. I själva verket blir
det också en katastrof som sliter härvan men
också för alltid Esther och Albert från
varandra.
Det låter sig inte återges med vilken
sinnrikhet författaren gestaltat denna glanslösa,
trista tragedi, till vilken Hammenhögs
okonstlade och torftiga stil förefaller-som den enda
passande. En detektivroman kunde inte vara
mera i detalj genomtänkt och fastare
konstruerad. Mängden av realistiska smådrag
övertygar oss så helt om berättelsens
sanningshalt att man aldrig kommer sig för att
sätta den psykologiska riktigheten i fråga.
Annars skulle man nog här kunna göra
en och annan invändning i synnerhet mot
hustruns beteende, som företer abrupta
känsloomsvängningar. Glasmästarn själv är däremot
fullständigt trovärdig, han står hela tiden i
förgrunden i full belysning, som tränger in
till varje skrymsle av hans själ. Romanens slut
är melodramatiskt, men man vågar inte utan
vidare underkänna det. Enkla och
osammansatta människor ha nog en benägenhet att i
livets stora krävande ögonblick liksom Esther
ge sina känslor uppstyltade uttryck.
Hammenhög dokumenterar sig med denna
bok än en gång som en framstående moralist
utan alla predikningar. Hans roman ger en
isande förnimmelse av livets farlighet. Den
som inte passar sina steg kan sätta i rörelse
den sten som får lavinen att rulla, lavinen
som slutligen krossar både lycka och liv.
Georg Svensson
Sällsamt sagospel
HARALD BEIJER: Soluppgångens tid.
Norstedts. 8: 50.
Harald Beijers nya roman, "Soluppgångens
tid", är lik sin föregångare, "Ångaren
Rättfärdigheten", men är fylligare berättad och
som rövarroman betraktad avgjort mer roande
att läsa. Den är 640 sidor tjock och man vistas
i ett stiliserat sagorike i österled, som heter
Morgonsolens land (gränsande till Aftonsolens
länder), där Hans Apostoliska Majestät Kej-
saren, något trött och led på yrket, skriver
under ukaser och super sig full tillsammans
med fader Stefan, from och förstående till
karaktären. Revolution uppstår, och kejsaren
och fader Stefan klättrar på stegar upp till
ett torn, medförande brännvin, och brinner där
hastigt och förmodligen rätt så smärtfritt upp
tillsammans. Överhuvudtaget får man en
krö-nikeartad repetitionskurs i de senare
decenniernas ryska händelser, såsom tsarismens
upplösning och fall, revolution och
kontrarevolution, Sovjetregimen, återuppbyggnadsarbetet
med mera, allt i stora, summariska drag. Då
och då frågar man sig stilla, vad detta skall
tj äna till: vi lever dock inte under medeltiden.
Trots framställningens obestridliga
planmässighet, man skulle ibland vilja säga
planertz-mässighet, har det hela en viss tendens att
braka isär, därför att händelserna ofta inträffar
samtidigt, icke olikt en opera. En stor samling
sagogestalter, i vissa fall lätt maskerade,
upplivar det historiska refefatets nyktra torrhet:
det är revolutionärerna Konstantin och Ivan
Sargon, chefen Strabo, markgreve Roul von
Guelf, densammes syster, den aristokratiska
damen Renée van Epperthal på godset
Roten-wald, bondkvinnan Mara, soldaten Cornelius
Sertor, kulturkritikern D. Sprengel, urmakaren
Simon Uhl med flera — namnen är som synes
hämtade från mycket skilda språkområden:
slaviska, tyska, holländska, engelska, grekiska
och latinska. Bemälde Sprengel, som trots sina
rika anlag är en något hållningslös och
opålitlig kulturpersonlighet, åstadkommer genom
att lättsinnigt handha konfidentiellt
anförtrodda papper svåra katastrofer för de
revolutionära. Sorgligt att säga visar han dem för en
kvinna, sin fästmö. Sprengel är för övrigt en
ganska dålig kulturkritiker. Han citeras flitigt.
Men hans ord få ingen resonans. Det är så att
säga tomma ord. Han lider också sina
gärningars lön. Han blir nämligen avrättad.
Bondkvinnan Mara sticker på en stor fest med ett
väldigt jaktspjut ihjäl sin rival, Renée van
Epperthal, gift med Sargon. Hon jordas
i sarkofag, originellt nog med själva
mordvapnet placerat ovanpå kistlocket.
Beijers stil, med sin sällsamma blandning
av heterogena element, är ett kapitel för sig;
den kan uppväcka beundran eller förundran.
Dess grundval är här som tidigare
kolportage-romanernas normalprosa. Några exempel:
807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
