Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
BREV FRÅN LONDON
Wordsworths kända uttalande i företalet till
"Lyrical Ballads" att poesien "har sitt
ursprung i känslor som vi erinra oss i lugn och
ro" har ofta kritiserats och bestridits, i
synnerhet av kritiker med benägenhet att ogilla
eller åtminstone ställa sig misstänksamma mot
en konstnär som gör intrång på deras områden
och lägger fram sina privata åsikter som vore
de allmänna sanningar. I likhet med Shelleys
icke mindre kända uttalande att "skalderna
äro världens icke erkända lagstiftare" har det
varje vederhäftig generaliserings förtjänster
och fel, och i likhet med många andra berömda
yttranden, skulle man kunna säga, citeras det
sällan i sitt sammanhang (såsom en blick i den
utmärkta nya "Oxford Dictionary of
Quota-tions" visar). Wordsworths påstående
föregicks av det betydelsefulla yttrandet att
"poesien är de starka känslornas spontana
överflödande", och detta betonande av känslans
spontaneitet modifierar på ett betydelsefullt
sätt påståendet att poesien födes ur känslor
som man återupplever i lugn och ro. Han
hävdar nämligen att den poetiska impulsen kan
göra sig gällande när som helst, utan någon
medveten viljeakt. Härav följer att
varaktigheten i erinringsprocessen och graden av
ro-fylldhet äro ovissa faktorer som skifta från
fall till fall. Wordsworth behövde som bekant
det engelska sjödistriktets fridfulla landskap
omkring sig och många års avstånd i tiden
för att till fullo kunna erinra sig de känslor
från ungdomen och den tidiga mannaåldern
som slutligen blevo till poesi i hans mästerverk
"The Prelude". Det är visserligen sant att hans
dikt är ett exempel på en ovanligt långsam
födelseprocess, men jag tror ändå det vore
obetänksamt att i princip förneka att den
känsla som skall utnyttjas för dikt, vare sig
på vers eller prosa, verkligen behöver
åter-erinras och förnyas sedan någon tid förflutit
efter den händelse som framkallade den. Annars
blir det journalistik, hur gripande än ämnet
må vara. Denna princip bestyrkes enligt min
åsikt på ett slående sätt av den litteratur som
behandlar de två starkaste mänskliga
impulserna — kärlek och krig.
Det är anmärkningsvärt att de emotionella
erfarenheterna från 1914—18 års världskrig
icke helt omsattes i poesi — i sådana
filosofiska dikter som Herbert Reads "The End of
a War" och David Jones’ "In Parenthesis" —
liksom ej heller i skönlitterär prosa förrän
flera år efter vapenstilleståndet, då det skedde
liksom en plötslig kristallisering av de "starka
känslorna" som varit alltför kaotiska och
ostadiga för att kunna fixeras medan den kamp
ännu pågick som hade inspirerat dem.
Under denna andra och mera komplicerade
utrotningskamps förvirrade växlingar, då
civilbefolkningen hundratals kilometer bortom de
verkliga fronterna i varje ögonblick hotas av
luftraider, kan man inte heller vänta sig att
de emotionella och intellektuella reaktionerna
inför de oerhörda händelserna skola kunna bli
samlade i minnet, klargjorda och uttryckta
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
