Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Psykologi — och
missromantik
GÖSTA TILANDER: Luggsliten levnad.
Bonniers 1941. 4: 50.
TORA FEUK: La Paloma. Gebers 1941. 9: 50.
Gösta Tilanders lilla debutroman,
"Luggsliten levnad", har en skelettartad karaktär.
Det vilar något ofullgånget, blodfattigt och
förtunnat över den. Men samtidigt måste man
tillerkänna den en viss intellektuell relief. Den
gör sig mödan att i grepp och komposition
avvika från det vedertagna och banala, men
den kan bli skuggspelsaktig och underligt
mekanisk i en del partier. Huvudpersonen,
landsortsläkaren Lars Johan Rothnian, har
efter några kortvariga drömmar om en bana
som vetenskapsman resignerat och funnit sig
i sin relativt blygsamma lott. Han inser klart,
hur hans liv kommit att gestaltas som det
gjort. Han ser, "hur fruktan och underkastelse
under ett helt liv trängts om herraväldet över
honom. Fruktan och underkastelse inför den
som förstod att göra sin myndighet gällande,
fadern och farfadern, övermod mot dem som
mött honom med förtroende och vänlighet
som svärfadern eller kommit skygga och
skälvande som färghandlarn." Det är denne
medelålders landsortsläkare, på det hela taget en
vacklande och svag människa, som till slut
växer då han ställes inför ett avgörande av
djupt ingripande natur: han fullgör den
över-siggivne vännens sista vilja, räddar honom på
så sätt från skam och förnedring men räddar
samtidigt sig själv från att falla tillbaka i
tomhet och ödslig slentrian. Författarens
argumentation är skicklig, han saknar inte
psykologisk intuition — men till slut återstår likväl
frågan om den elevation huvudpersonen
känner är något mer än en övergående extas, om
den verkligen innebär en livsförvandling av
realistisk natur. Man vågar inte svära på det.
Det är en tillspetsad och samtidigt
kalejdoskopisk skildring av ett människoliv som Gösta
Tilander ger med denna bok. I varje fall bär
den vittne om en allvarlig strävan att tränga
bakom tingens yta och händelsernas fasader.
#
Det finns ingen anledning att mer utförligt
uppehålla sig vid Tora Feuks opus 2,
romanen "La Paloma". Titeln anspelar på en banal
och mäkta populär stump av förmodligen
spanskt ursprung. Lika banalt insmickrande
som melodien är, lika banal är på det hela
taget denna svenska roman. Miss Elinor Glyn,
salig i åminnelse, skulle möjligen från empyrén
applådera denna skildring av en förförisk
flickunge: en yrhätta från ett stationssamhälle
någonstans i Östergötland. Hon hinner ställa
till mycket trassel på romanens cirka 300 sidor:
hon förlovar sig med en rätt hygglig ung man,
som emellertid hemfaller till ett rysansvärt
restaurangliv i Stockholm, då det går upp för
honom att hans trolovade väntar ett barn, till
vilket hans broder, den högst stronge och
borgerlige advokaten, är fader; en gång förfördes
han av den östgötska sirenen i en skogsbacke.
En happy end garanterar emellertid den trygge
och anständige krögaren Jon Ersson.
Det kan tyckas som om denna roman vore
blottad på all talang. Men egendomligt nog
förmår författarinnan återge en del
landskapsbilder och rustika scenerier, till exempel ett
fiskafänge, med friskhet. Hennes
människoskildring däremot höjer sig inte många grader
över den i kolorerad veckopress gängse
schablonmässigheten. Johannes Edfelt
Finsk humanist
HANS RUIN: Ett land stiger fram. Wahlström
& Widstrand 1941. 7: 50.
Vi har bättre prosatörer, större lyriker och
framför allt finare dramatiker än det svenska
Finland, men vi har knappast så fina
essayister som de bästa finska. Ingen av våra
universitetshumanister bär sin lärdomsbörda så
graciöst och lätt som den outtröttlige och
renhjärtade Yrjö Hirn, och ingen av våra
filosofiska essayister talar så förandligat, så sj
älv-fullt och självständigt som Hans Ruin. Hans
nya bok hör till de få volymer, som man läser
icke bara med spänning och oavlåtlig
behållning utan med spontan, varm tacksamhet. Det
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
