Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
lägga sig till med. Mer än andra litade han
på den råa, oslipade proletära kraften, som
skulle få sin rätta inriktning och dressyr
genom en obeveklig partidisciplin men för
övrigt släppas lös i all sin obändiga frihet."
I Karlgrens fängslande och sällsynt levande
framställning har Stalins inre politik fått
huvudparten av utrymmet. Den ryska
utrikespolitiken, sådan den utformats under Stalins
ledning är dock relativt utförligt behandlad.
Här rör man sig helt naturligt på ett område
som av naturliga skäl är utomordentligt svårt
att vetenskapligt analysera. Medan det
beträffande inrikespolitiken och inte minst den
ekonomiska politiken finns ett överflödande rikt
källmaterial så är det dokumentariska
underlaget för en allsidig belysning av den ryska
utrikespolitiken under Stalins regering
utomordentligt torftigt. Just därför blir nog läsaren
en smula förvånad över att Karlgren dock
anser sig vara i stånd till så många kategoriska
omdömen och att han så ofta och utan större
reservation godkänner uppgifter som emanerar
från nazistiskt håll.
Då Karlgren exempelvis menar att nazism
och bolsjevism i Tyskland i början av
trettiotalet höll nästan jämna steg och att det kunde
synas klart att om nazismen inte segrade,
bolsjevismen i stället skulle göra det, så är
detta visserligen en nazistisk trossats, men
därför behöver den ju inte vara undandragen
kritik. Vid det sista fria tyska riksdagsvalet
i november 1932, som pekade på en politisk
avspänning, visade sig ju både det
socialdemokratiska partiet och de borgerliga demokratiska
partierna förvånansvärt slagkraftiga medan
nazisterna då gick starkt tillbaka.
Beträffande Stalins inställning till Tredje
riket menar Karlgren att Stalin rentav önskat
nazismens seger för att därmed skulle
fiendskapen mellan England och Tyskland, "detta
bolsjevismens stora intresse", vara säkerställd.
Mot detta måste väl läsaren dock göra den
reflexionen, att trots all sin ohöljda
opportunism har väl den ryske diktatorn inte kunnat
undgå att förstå vad ett förverkligande av det
utrikespolitiska programmet i "Min kamp"
betyder för Ryssland. Även i några andra
punkter blir man mindre övertygad om
riktigheten av Karlgrens uppläggning av problemen.
Sålunda menar Karlgren, att Stalin hela
sommaren 1939 energiskt forsatte ackorderandet
med västmakterna i förhoppning att dessa
skulle bjuda över det tyska budet och att det
först var i det ögonblick som Stalin fick klart
för sig att västmakterna vägrade i vändningen,
som han pakterade med Hitler. I själva verket
kunde den franske Berlinambassadören
Cou-londre redan den 7 maj, fyra dagar efter
Lit-vinovs demission, meddela sin regering, att
han ur säker källa erfarit att ett tyskt-ryskt
närmande var omedelbart förestående och att
de båda makterna gjort upp om Polens
delning. Erinrar man sig detta, så blir det lättare
att förstå den utomordentliga tveksamhet med
vilken västmakterna på våren och sommaren
1939 företog sin sondering i Moskva.
Karlgren synes helt förbigå den
omständigheten att Stalins politik efter 1933 mycket väl
kan tolkas som en strävan att eliminera hotet
från Tyskland genom att tillförsäkra Ryssland
strategiskt fördelaktiga positioner och att det
först var sedan han sett resultaten av
västmakternas eftergiftspolitik före och under
septemberkrisen 1938, som han vände dem ryggen
och beslöt sig för en uppgörelse med Tyskland,
som skulle tillförsäkra honom strategiska
positioner av värde vid den tidpunkt då den tyska
"östpolitiken" skulle genomföras efter
anvisningarna i "Min kamp". Beträffande det
senaste skedet av den ryska utrikespolitiken
tycks Karlgren på det hela taget vara böjd att
ansluta sig till de upplysningar som den tyske
rikskanslern lämnade vid krigsutbrottet den
22 juni förra året. Han menar sålunda, att
Stalin var besluten för krig, ehuru han
medger, att tidpunkten var mindre gynnsam med
hänsyn till de tyska segrarna på Balkan under
våren 1941.
Här skulle man nog vilja tillägga att
tidpunkten var så ogynnsam som gärna möjligt
för en rysk offensiv. I juni 1941 stod ju
Tyskland som kontinentens obestridde behärskare
och britterna hade genom evakueringen från
Kreta tillfogats ett allvarligt militärt nederlag
och lidit en ny prestigeförlust. Allt borde
i stället tala för att Stalin inte önskade någon
brytning med Tyskland vid denna tidpunkt.
I själva verket var han ju tydligen också så
orolig inför möjligheten av en tysk invasion,
att han på våren 1941 modifierade sin politik
gentemot Finland och såvitt man vet avhöll sig
från alla överläggningar med Storbritannien
för att inte på så sätt öka Tysklands misstro.
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
