Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Artur Lundkvist: Amerikansk kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AMERIKANSK KRITIK
och dess framtid med raffinerade tekniska
påhitt. Brooks, som ansetts höra till de
radikalare av Amerikas framstående kritiker, är
inte äldre än femtiofem år, men han har
tydligen lärt sig sin borgerliga anpassning och
hans attityd är här understruket patriarkalisk.
Han betecknar sin samtids djupaste diktare
som boys: de är inte annat än outvecklade,
oansvariga pojkar! (Ja, för den vällyckade
borgaren har geniet alltid förefallit
outvecklat!) Han undervisar dem världsklokt om att
en sådan överdriven pessimism ingenstans hör
hemma, att "hälsan, viljan, modet, tron på
människonaturen är den förhärskande linjen
i litteraturens historia". Efter strafftalet
kommer så smörjeisen och den farbroderliga
övertalningen: han har en gammal svaghet för
diktare och vet att de egentligen menar väl,
han är förvissad om att deras cynism och
fatalism bottnar i förnekad idealism, han
uppmanar dem att fatta mod och ta nya tag och
sluta upp kring det heroiska i tidens
strävanden; han vill plantera ut dem i provinserna,
placera in dem i det offentliga livet och värva
dem för Amerikas stora, föreliggande
uppgifter.
Kritiker har alltid så lätt för att ta sig ton
mot diktare och opportunistiskt avkräva dem
det ena eller andra; alltid står kritikerna på
det officiellas och dagsintressenas välbetalda
sida. Men diktarna med sitt långa minne
erinrar sig nog hur värvningstrumpeten och
den officiella sirensången lät förra gången.
#
Edward Dahlberg står däremot i högsta
grad på diktarnas sida i sin egendomliga bok
"Do These Bones Live". Han visar sig där som
en apokalyptisk tidskritiker och diktarprofet,
en efterföljare till Lawrence i hans geniala
och övermodiga "Studies in Classic American
Literature". Dahlberg skriver som en
inspirerad och besatt, en visionär bland myter och
allegorier, moln och blixtar, med bibeln och
världslitteraturen som bakgrund. Huvudlinjen
i den något kaotiska framställningen förefaller
vara konflikten mellan folk och ståt. Staten är
det onda, den gamla människoätande
demonen, mänsklighetens värsta vidskepelse, som
också är den svåraste att övervinna. Folkets
sanna talesmän och statens högst förtjänta
fiender har ständigt diktarna och förkunnarna
varit. I Amerika ser Dahlberg antagonismen
mellan staten och diktarna särskilt tillspetsad;
där har diktarna mer än någonsin varit parias,
utstötta och olyckligt sönderslitna. Han följer
Thoreaus försök att som skogseremit undfly
statens förhatliga grepp. Han hyllar Randolph
Bourne, puckelryggen, radikalen, som kallade
sig själv Impossibilist, en skrivande Quijote
som såg Människan som det enda målet. Han
visar hur de stora diktarna i puritan-Amerika,
Melville, Poe, Whitman, Dickinson, tvingades
att förneka köttet och stympa sin mänsklighet,
för att osaligt jaga efter anden. Han talar om
Sherwood Anderson, vars milda prosa doftar
av gräs och kor, denne drömmande sökare
efter kärlek som i detta Amerika måste vända
sig till bibeln för att inte tro sig vara galen.
Offerväsendets konsekvenser avläser han hos
Faulkner och Hemingway: i den förres
inlevelse i efterblivna naturer med deras
dragning till urminnena och omedvetenheten, den
embryonala tillvaron; i den senares böjelse för
att assistera vid mordets högmässa, en
ritualoffrets konstförståndige präst.
En judasroll mellan ståt och diktare spelar
kvinnan. Fruktan för kvinnan går igen hos alla
andens män, Jesus och profeterna, Dante och
Shakespeare, men framför allt hos de
amerikanska diktarna. Och denna fruktan för
kvinnan har ständigt lett till ett förvänt och
torterat liv, självförtärande, ofruktbart; Whitman
var därvidlag "en Bileams åsna som skriade
himmelska sanningar". Om mannen som
sålunda vänder sig mot sig själv gäller fabeln
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
