Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
grundat på en föråldrad framställning från år
1932 och ignorerar de vetenskapliga
undersökningar av frågan, som publicerats i Sverige
under de senaste åren (Skandia 1938, häfte 1,
"Vetenskap av i dag", Stockholm 1940, sid.
166—194). 1 och med att hans kritik riktar
sig mot en för länge sedan övervunnen
ståndpunkt, blir den i sak betydelselös. Ytterst
värdefull är däremot Nymans analys av
nationalsocialismens vetenskapsuppfattning, sådan
den inom psykologien representeras av
professor Jaensch. På goda grunder påvisar
författaren här, att en fullständig politisering av
vetenskapen överhuvud omöjliggör
vetenskaplig forskning.
I den övriga delen av boken sysselsätter sig
Nyman huvudsakligen med vår tids kulturkris.
Gentemot dagens brutala maktkult uppställer
han den äkta mänskliga pacifismen hos Kants
tyska idealism. Hur värdefull denna studie
i sig själv än är, saknar man där tyvärr en
fackkritisk prövning av frågan om den inre
halten hos Kants egen ståndpunkt. Här
förbiser Nyman dessutom, att Kant till exempel
i ordet "republikanism" inlade en helt annan
betydelse än den det har i vår tid. Nymans
framhävande av den brännande aktualiteten
hos Kants rättslära är däremot i lika hög grad
sakligt berättigad som intresse- och
tankeväckande.
Den tyngst vägande delen av boken är den,
i vilken Nyman tar ställning till Spengler och
till den store ryske kulturfilosofen Berdjaev.
Som han ingående visar, ha både Spengler
och Berdjaev sett och noggrant analyserat vår
tids andliga kris. Deras utgångspunkter äro
emellertid vitt skilda.
Berdjaev är en utpräglat religiös natur,
djupt rotad i Rysslands heliga jord och fast
förankrad i dess andliga liv, om vars slutliga
pånyttfödelse han är övertygad. Han fortsätter
i våra dagar Solovjevs och Dostojevskis
kulturkritik. Den människa, som känner endast sig
själv och icke erkänner Gud. hemfaller lätt åt
det ondas demoniska krafter. Teknik och
vetenskap och deras motsvarande politiska
uttrycksformer demokrati, socialism och
parlamentarism ha enligt Berdjaev berövat människan
hennes inre jämvikt och gjort henne till slav
under de yttre förhållandena. Endast genom
att övervinna tron på den autonoma
personligheten, vilken måste föra till hybris, kan — så
lär Berdjaev — den nedbrutna, förtvivlade och
söndrade mänskligheten räddas. Själva
bolsjevismen är i denne ryske filosofs ögon endast
den nödvändiga, yttersta konsekvensen av den
övermodiga västeuropeiska humanismen. Med
rätta pekar Nyman på den inre motsägelsen
hos Berdjaev: dennes krigsförklaring mot
humanismen, vilken han anklagar för alt ha
vållat Rysslands nuvarande olycka, är
oförenlig med hans egen förutsättning att den
specifikt ryska religiositeten är ett väsensdrag
hos folket och alltid utgjort den starkaste
drivkraften i Rysslands historia. Huruvida
Berd-jaevs förhoppning om en människans religiösa,
fredliga pånyttfödelse genom kristendomen
kommer att svikas eller gå i uppfyllelse kan,
säger Nyman, endast framtiden utvisa.
Medan Berdjaevs kulturkritik är fylld av
innerlig östslavisk religiositet, blickar vår
hårda tids stenansikte emot oss i Spenglers
kulturkritik. Spenglers förkunnelse är
alltigenom areligiös. Teknik och vetenskap, vårt
livs mekanisering och dess allt större
opersonlighet te sig för honom som nödvändiga
manifestationer av en åldrande, döende kultur.
Buren av en dunkel ödestro känner han sig
förvissad om att intet kan avvärja den hotande
undergången. Ingen stråle av den ljusa tron
på människans inre pånyttfödelse genom
idealismens eller religionens kraft upplyser
Spenglers dystra kulturmålning. Vi leva, säger han,
i de stora maktstridernas och de starka
herremänniskornas tid, människans skaparkraft och
gigantiska maktvilja ta sig ett sista
mäktigt uttryck i världens dödsryckningar. Även
fascism, nationalsocialism och bolsjevism äro
enligt Spengler endast flyktiga företeelser, men
efter årtionden av maktstrider skola kraftfulla,
hänsynslösa herremänniskor gripa maktens
tyglar. Vi leva ännu, säger Spengler, i det
totala, mekaniserade krigets period. Liksom
Berdjaev tycker han sig se förfallssymtomen
hos en åldrad kultur, men i motsats till den
ryske tänkaren ser han ingen utväg och ger
den moderna "rovdjursmänniskan", såsom han
själv betecknar henne, intet hopp om
frälsning från den moderna mekaniseringens
järn-fjättrar.
I Nymans ögon träffar Spenglers analys
av-vår tids maktmänniska bolsjevismens,
fascismens och nationalsocialismens gemensamma
kärna. Alla äro de uttrycksformer för natura-
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
