Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Thorsten Jonsson: Vintersöndagar med Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THORSTEN JONSSON
jade han känna sig yngre först när han blivit
äldre. Därför behövde han unga människor
omkring sig, och han förvånade dem gång
på gång genom att, med sin naturlighet som
kunde konsten att säga sådant, tala om att han
hade glädje av dem.
Men för hans vänlighet, hans intresse, för
rätten att få höra på honom och prata med
honom och i en känsla av human jämlikhet
ingå i hans sfär kände sig alla Ludvig
Nordströms yngre vänner ändå alltid stå i
tacksamhetsskuld till honom.
Första gången jag träffade Ludvig
Nordström var vid en middag på
Hedenvind-Erikssons sextioårsdag, våren 1940. Då hade jag
ganska nyligen skrivit nånting bland annat om
totalismen under tjugu- och förra hälften av
trettiotalet. Lite retad på dess politiska
värderingar hade jag försökt vara överlägsen och
talat om hur förståndigt det var av Ludvig
Nordström att modifiera och demokratisera
sitt program, som han börjat göra i "På stället
marsch — uppbrott!".
När jag fick se honom komma in i
Bell-mansrummen på Freden, där middagen hölls,
tänkte jag att kvällen kanske inte skulle bli
så trevlig som jag väntat, och jag försökte
presentera mig lågmält, så att han inte skulle
märka att han hade en antagonist framför sig.
Det gjorde han emellertid; men han brydde
sig om intresse för sakfrågor och fäste sig
ganska lite vid små stick. På stående fot bjöd
han hem en annan ung skribent, Axel
Strindberg, som också träffade honom för första
gången, jämte antagonisten. Han ville resonera
och känna ungdomen på pulsen, sade han. Det
var avväpnande.
Under middagen fick man höra den mera
officielle Ludvig Nordström i funktion. I ett
tal summerade han ner norrlandslitteraturens
utveckling, framställde denna kväll, då många
norrlandsförfattare samlats kring en av sina
främsta, som en märkespunkt i dess historia
och öppnade slutligen ett stort perspektiv: från
och med nu skulle vi alla hålla ihop, fördjupa
oss i studiet av vår landsändas förhållanden
och ge Norrland en verklig litteratur, bättre
än den tidigare. Det var ungefär så som man
väntat sig av Ludvig Nordström: snabbt och
entusiastiskt uppbyggt, smittsamt, lustigt, en
smula för stort men grundat på en ljus och
stark vilja till arbete inte för person utan
för sak.
Hela kvällen var Ludvig Nordström i
praktform. Han pratade om Söderhavet och
Kågedalen, om Lloyd George och London vid
vapenstilleståndet, om sina caporalcigarretter,
om Olle Högberg, sekreterare Granström i
Västerbottens hushållningssällskap och andra
som han höll styvt på. Han var inte riktigt
som man föreställt sig honom. Han var inte
påstridig, och hans sätt och röst var så mjuka.
Trots att hans idéer ofta var lite anspråksfulla
genom sitt stora omfång, var han själv
anspråkslös. I sitt uppträdande sökte han inte
förneka det faktum, att han var Ludvig
Nordström, författare till många böcker och en
person av stor offentlighet, men han ansåg det
inte märkvärdigt. Som människa var Ludvig
Nordström inte klädd i den falska
blygsamhetens korta kolt eller i förkunnaranspråkens
högtidsskrud, utan i en vardaglig tweedkostym,
som han fyllde ut.
Det var en bekantskap som man var glad
åt att ha gjort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
