Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
läste dansk lyrik i översättning, mest gamla
och lätt nattståndna saker. Det hade nog inte
stött på oöverstigliga svårigheter att få något
nyare översatt enkom för detta tillfälle. Teatern,
som med "Revytidningen Taggen" visat sina
journalistiska anlag, bör göra bruk av dem vid
dessa rapsodier. Ett mera lyckat grepp var att
lägga in en uppläsning av H. C. Andersens
märkliga saga "Den onde fursten". Den
föredrogs av Karin Kavli i ett slags behärskat
ursinne som var verkningsfullt men kanske
inte så danskt. Som huvudpunkt på
programmet kom sedan Carl Gandrups enaktare
"Munken går på ängen" i John Zacharias’ regi. Det
är ett djävulskt raffinerat litet teaterstycke där
författarens hjärtlösa ironi med förödande
verkningar går fram över den danska
prästgårdsidyllen. Den skenhelige prästen dyrkar
i lönndom Bacchus och Apollo, medan
pastorskan mellan sina moralpredikningar för pigan
som råkat i olycka kastar längtande blickar
på kusken och inbillar sig vara en misskänd
operasångerska. Här finns bränsle för en
själarnas pyroman, som uppträder i form av
en förrymd kriminaldåre. Doktor Vitus, som
han meningsfullt heter, är Fan och Pan i en
gestalt och det står inte på förrän det värda
paret dansar som mössen i Hameln efter hans
pipa. Själva dansscenen är av makaber poetisk
verkan, och pjäsen klingar fullt följdriktigt ut
i doktor Vitus’ hånskratt när han förs bort av
vaktarna. Åskådaren har då haft rika tillfällen
att spekulera över vem som är klok eller galen
i denna snurriga värld, där man sedan 1923,
då Gandrup skrev sin pjäs, sett de falska
profeterna utföra sina experiment i gigantisk skala
utan att bli fasttagna.
Stig Järrel lär i många år ha önskat sig
doktor Vitus’ roll och han utförde den med
påtaglig spelglädje (om uttrycket kan användas
om en patologisk studie) i en apparition
mittemellan Napoleon och Öländer. Mellan det
vällustigt sataniska och ruffigt förfallna stack det
då och då fram en rörande glimt av
mänsklighet. Det var en styv skapelse som utlöste
häftigt bifall. Pastorskan togs på kornet av
Hjördis Petterson och Törd Stål var inte oäven
som den salvelsefulle prästen, fastän
kristusmasken var malplacerad. Teatern och
skådespelarna skola ha heder för att de utan nämn-
värda förhoppningar om framgång tagit upp
det intressanta och krävande stycket.
Georg Svensson
24 röda rosor av Aldo de Benedetti. Nya
Teatern.
Efter sin intressanta, blott alltför korta
utflykt i det patologiska i "Munken går på
ängen" fick Stig Järrel iföra sig betydligt
snyggare gångkläder och ett litet prydligt
hakskägg för att illudera en ung romare i "24
röda rosor". Ovanpå Gandrups fräna
giftblandning bör Benedettis replikkonst ha smakat
honom ungefär som en äggtoddy, och det är
väl antagligt att den intelligente aktören framåt
sommaren, när han vispat den oskyldiga
anrättningen tillräckligt många gånger, skall
erfara lätta kväljningar. Men publiken, som
inte behöver avnjuta den mer än en gång,
sväljer den utan svårighet. Pjäsen är tunn,
inte särskilt intelligent men fri från
smaklöshet och jolm. Uppslaget är verkligt kvickt: den
äkte mannen ämnar leka med en för honom
okänd dam genom att som "Den okände"
dagligen sända henne ett fång rosor pius en
romantisk biljett. Han framlägger sin plan för
en vän och försäkrar denne att ingen kvinna
kan uthärda en dylik uppvaktning utan att bli
först intresserad, sedan drömmande, slutligen
förälskad i den okände, som därefter, om han
vill, kan demaskera sig och plocka den mogna
frukten. Ödet vill att den första buketten, innan
den ännu blivit skickad till den tilltänkta, råkar
bli uppsnappad av förförelseexperimentatorns
egen hustru, som genast tar åt sig den
mystiska uppvaktningen. Hur experimentet
fullföljes och hur det slutar skall inte förrådas,
vare det nog sagt att denna fars om mannen
som blev sin egen rival i själva sin graciösa
ränning har ett tycke av den klassiska
förväxlingskomedien utan att i övrigt fresta till
förnämliga jämförelser. Någon poet är inte
Benedetti, och de roligheter som sägas äro
av enklaste slaget. Men stycket framfördes av
tre skickliga komedianter, utom Järrel Sonja
Wigert och Sture Lagerwall. Fru Wigert var
en mycket näpen docka att se på, till och med
minspelet verkade som om det emanerade från
en finurlig mekanism snarare än från en levande
varelse. Sture Lagerwall får ta mesta äran
eller ansvaret om pjäsen blir en långkörare.
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
