Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
till ett slags statsrättslig union mellan två mer
eller mindre självständiga statsbildningar. Ett
genomgående drag är vidare det starka
framhävandet av Finlands nordiska och
västerländska orientering, vilket bland annat visar
sig i det kategoriska avvisandet av
föreställningen om att de finska stammarna invandrat
öster ifrån. Enligt Jaakkola och många andra
finska historiker har kolonisationen skett
uteslutande från söder.
Behandlingen av Finlands nyare historia är
av naturliga skäl mycket schematisk. Man
observerar emellertid den sympatiska
inställningen till Sprengtporten och Jägerhorn och
hela den så kallade självständighetsrörelsen
under den gustavianska tiden. Mycket
upplysande och värdefulla för rikssvenska läsare
är kapitlen om den finsknationella väckelsen
på adertonhundratalet, vilka bör bidra till en
riktigare syn även på aktuella problem i vårt
östra grannland. Professor Jaakkolas arbete
kommer säkerligen inte att undgå åtskilliga
invändningar från fackmännens sida, men detta
hindrar inte, att det är en mycket stimulerande
läsning. Det bör till sist framhållas, att denna
översikt av Finlands historia, skriven av en
finskspråkig historiker, är fri från den ofta
mycket aggressiva ton, man på visst äktfinskt
håll ofta använder gentemot Sverige. Jaakkolas
bok andas tvärtom välvilja mot Sverige och
förståelse för den oerhörda insats som Sverige
gjort i hans eget lands historia. Bo Enander
Freuchen
PETER FREUCHEN: Min andra ungdom.
Översättning av Louis Renner.
Bonniers 1941. 12:—.
"Min andra ungdom" är en träffande titel
på Peter Freuchens nya bok, som skildrar hans
öden under mognare år. Hans vitalitet är
oför-brännelig, och han framträder alltjämt med
den friska aptit på livet, som hör ungdomen
till. Han berättar nu framför allt om sitt
deltagande i den stora Rasmussenska expeditionen
till Nordamerikas arktiska trakter 1921—25,
den så kallade 5:e Thuleexpeditionen, och om
sina ansträngningar att efter det arktiska
vagabondlivet på nytt få förankring i det väster-
ländska samhället, vilka resultera i att han som
välbeställd författare residerar på sin präktiga
gård Enehøje på en liten ö vid Lolland. Innan
denna idyll uppnås, har Freuchen upplevt
äventyr av de mest skiftande slag, ömsom
fruktansvärda och skakande, ömsom muntert drastiska,
och alla skildrar han med den frejdighet, som
förskaffat honom läsare världen runt. Kulmen
i boken utgör den hårresande berättelsen om
hur det gick till när han under en fasansfull
arktisk natt fick kallbrand i sin ena fot (den
måste senare amputeras).
Men trots allt kan den nya boken knappast
jämställas med sin mästerliga föregångare,
"Min grönländska ungdom". Freuchen är som
sagt alltjämt lika vital och underhållande, men
han har i mitt tycke fått litet för mycket över
sig av succéboksförfattaren, som på pricken
vet hur han skall sätta in poängerna i sina
historier. Ibland blir han nästan för rundhänt
med effekterna. När han finner det irriterande
att se de nakna tåbenen sticka fram ur den
förfrusna foten, erbjuder sig en eskimågumma
att bita av dem, vilket i förstone låter
äventyrligt men strax blir mindre märkvärdigt: "det
var hon specialist på". En absolut egenartad
upplevelse är det däremot, när Freuchen
undersöker en gammal polarfarares grav och finner
honom ligga där "som om han sov",
visserligen skrumpen i ansiktet men med vackert
lockigt skägg. Freuchens följeslagare anser, att
den fina konserveringen beror på att mannen
fyllt varenda cell i sin kropp med sprit, och den
förklaringen är nog den enda godtagbara. En
annan gång berättar Freuchen, hur ett
eskimåpar byter till sig ett gossebarn mot en
stekpanna; när pojken senare blir sjuk, anses detta
uppvägas av att stekpannan visat sig vara
sprucken. Historien är bra men blir inte bättre
av att längre fram i annat sammanhang berättas
på nytt (fast då är det fråga om en
vattenhink). Annat att förtiga. I Freuchens bok få
nog inte alltid historierna den konstnärliga
pregnans, som hos till exempel en Albert
Engström motiverar överdrifter och fri fabulering.
Men ibland händer det, det skall villigt
erkännas, och då fängslas man obönhörligt av denne
livserfarne kondottiär och glömmer alldeles
bort att fråga efter den autenticitet, som trots
allt är att sätta värde på i böcker av dylikt
slag. Axel Elvin
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
