Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
för sina möjligheter att betala igen dem,
börjar nu när framgången kommer plötsligt att
anlägga en mera misstänksam syn på
förläggaren. Den populära, oinitierade
uppfattningen av en förläggare är ju att han är en
mellanhand som tjänar en massa pengar som
egentligen borde gå till författarna. Fullt så
primitivt ser väl inte författaren på
förläggaren men nog finns det exempel på bristande
vilja att förstå. Dock torde kunna sägas att
förhållandet mellan förläggare och författare
är mera förtroendefullt i Sverige än i många
andra länder, där författarna överlåtit sina
affärsangelägenheter på agenter som inte
behöva ta några som helst personliga hänsyn. I
England kan man sålunda bevittna hur
författare ganska friskt byta förläggare, och anar
att bevekelsegrunderna äro rent ekonomiska.
Det är naturligtvis tråkigt för en förläggare
att ha arbetat in en författare för att därefter
se honom övergå till en annan som betalar
bättre blott för att sprida glans över sitt
förlag. Men det vore synd att säga att den så
drabbade förläggaren blir föremål för något
större medlidande. Därför är det märkligt att
ta del av en apologi för förläggaren som
kommer från författarhåll. I The Spectator
tar Harold Nicolson förläggarna varmt i
försvar. Han säger att av de många legender som
ingått i den allmänna uppfattningen är den
om förläggarna som blodtörstiga hajar en av
de orättvisaste. Han förklarar att det finns få
nu verkande förläggare som verkligen
någonsin burit sig riktigt illa åt mot en författare
medan det däremot är få författare som inte
vid något tillfälle behandlat en förläggare
otacksamt, snålt och falskt. Det är onekligen
en ganska halsbrytande generalisering för att
komma från en yrkesdiplomat. Men kanske
äro de engelska förläggarna så mycket värre
utsatta än de svenska, som näppeligen ens
i sina mest självömkande ögonblick torde
vara hågade att skriva under på Nicolsons
uttalande.
Den allvarligaste av Nicolsons anklagelser
mot författarna är att få av dem äro trogna
den förläggare som först upptäckte deras
talang och riskerade kapital på deras första, som
affärer problematiska böcker. Förläggarna ta
dylika svek med sorg snarare än med vrede,
och uppfatta dem som utslag av
impulsiviteten hos genus irritabile vatum. De som sedan
en gång skriva författarnas biografier göra inte
mycket väsen av dessa förläggarbyten, som
uppfattas som oväsentligheter i en stor andes
liv. Förläggarna förbli tysta; författarna och
deras förespråkare äro mycket högljudda.
Nicolson slutar med att säga att han alltid stått
på den förtryckta minoritetens sida ooh att
han uppfattar förläggarna som en minoritet,
vilken under generationer har exploaterats på
ett orättvist sätt, förtalats och förtryckts.
Nicolsons uttalande förefaller en smula
tillspetsat men rymmer kanske en del lärdomar.
Ty att Nicolson vet vad han talar om, det står
över diskussion. Och det är mer än man alltid
kan säga om dem som racka ned på
förläggarna.
Birgit Baeckström
sedan 1938 sekreterare åt redaktören av BLM
har avlidit, endast trettiofem år gammal. Vad
hon under denna sin anställning uträttade för
tidskriften har inte synts så mycket utåt men
var desto mera märkbart inåt. Ovanligt
intelligent, kunnig ooh utrustad med ett
självständigt, välbalanserat litterärt omdöme var
hon en ovärderlig medhjälperska i det
redaktionella arbetet, därtill alltid en god kamrat
och en glad, stimulerande människa. Hennes
sista större arbete var BLM:s tioårsregister.
Tidskriften skall alltid stå i stor
tacksamhetsskuld till den bortgångna. Georg Svensson
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
