Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
för det enkla lantlivet och samtidigt med
genomsnittsamerikanens beundran för allt som
är mer än hundra år gammalt. När Newton
Fuller efter ett strävsamt liv äntligen kan
förverkliga sin dröm om en stuga på landet
faller han för ett ruckel som ratats till och med
av kråkorna men som enligt folktron en gång
för en natt hyst George Washington på hans
fälttåg. Han upplever sedan i kvadrat alla de
besvärligheter som den fåkunnige nybyggaren
plägar möta. Det finns inget vatten, ingen väg,
allting blir dyrare än beräknat, fågelsången
dränks i smattret från borrmaskinen, träden
hemsökas av skadeinsekter och till råga på
allt visar det sig att det inte var Washington
utan förrädaren Arnold som en gång sov i
huset. Så långt känner man någotsånär igen
sig trots de överdrivna proportionerna. Men
när till slut Fullers trots allt fått riktigt
trevligt i sin stuga måste ju författaren hitta på
något nytt att plåga dem och roa publiken med.
Då blir det alltså en invasion av objudna eller
ovälkomna gäster, anförda av en ohygglig
arvonkel, vars förmögenhet snart visar sig lika
legendarisk som det washingtonska besöket.
Det hemska avslöjandet sker just som Fuller
blivit konkursmässig av alla utgifter för
gården, vilken eftertraktas av en illasinnad
granne. Hur stugan är på vippen att gå på
exekutiv auktion men i sista stunden räddas
genom den efter demaskeringen riktigt
mänsklige onkelns snarfyndighet skall inte relateras,
det är rena rövarfarsen.
Alf Sjöbergs regi var mycket genomtänkt
och gav berömvärd illusion åt alla katastrofer,
från krossade rutor till en regelrätt tyfon med
åtföljande åska.
Om spelet är det litet svårt att yttra sig.
Recensenten var inte inviterad till premiären
utan såg en senare föreställning, från vilken
publiken till stor del uteblivit, och då var
kanske speltempot en aning dämpat. Man hade
inte ens kostat på sig en sockerdricka till
barskåpet utan söp sig full på rena rama luften.
Georg Funkquists farmare, som såg ut att ha
tömt månget whiskykrus i sin dag, blev
sålunda redlöst berusad efter endast två
munnar luft. Märta Ekström skulle föreställa en
dam som ogillade lantlivet och gjorde detta
så illusoriskt att man fick en känsla av att
hon ogillade även pjäsen. Olof Winnerstrand
var naturligtvis hemtrevlig som vanligt men
hans älskvärda humor ligger inte på samma
våglängd som de amerikanska råskinnens.
Det gjorde däremot "Kajan" Hjelms. Denne
minderårige gangsterpj att var en av de
sällsammaste uppenbarelser man sett på
Dramatens seen. Det var rent kusligt att se ett busfrö
av virulentaste art framställas så kongenialt.
Rune Carlsten gjorde morbrodern till en ny
av sina outrerade, i detalj genomförda
typstudier och i samma stil gick Hjördis
Pettersons hembiträde. För övrigt var scenen ibland
full av elever som skulle föreställa amerikansk
"flaming youth" och därvid fått fria händer
av regissören att breda på hur kraftigt som
helst. Georg Svensson
Film
vägen till stjärnorna. A. Ivanovskij och
G. Rappoport. Lenfilm.
Kvinnorna vid Volga. Vladimir Batalov.
Mosfilm.
Före kriget var de ryska filmer, som nådde
våra biografer, i allmänhet historiska
hjälteepos. De handlade om Maxim Gorki och Lenin
ooh Peter den store och kulminerade ofta i
väldiga bataljmålningar såsomPudovkins "Moskva
brinner" och Eisensteins "Alexander Nevskij".
Förgäves efterlyste man den motivkrets, ur
vilken all levande filmkonst dock hämtar sin
ständiga förnyelse — vardagslivet, sådant det
leves runtom i städer och byar.
Så visar det sig helt plötsligt, att dessa
vardagsrealistiska filmer visst inte var utdöda. De
har bara legat och väntat på att bli spelade.
De typiska — och i sitt slag mycket
tilltalande — prov på genren, som vi nu fått se,
är bägge ett par år gamla och speglar väl
därför väsentligen förhållandena före kriget. En
stämning av förgången idyll präglar dem
onekligen. Tekniskt fulländad är ingen av dem
— i detta avseende står ryssarna långt tillbaka
för amerikanerna och fransmännen — men
samtidigt är de gjorda med ett artistiskt
humör, som tyckes ligga ryssarna i blodet.
Minst betydande är den första, som inte helt
undgår den oavsiktliga ironien i den svenska
titeln "Vägen till stjärnorna". Den bekante
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
