- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
644

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

sönernas utlåtanden är ganska beklämmande.
Råa och vedervärdiga utbrott av ilska inför
det man inte fattar, en ofta oförskämd
nonchalans i tonen. Vad är det egentligen för
försökskaniner detta? Docenter och elever vid
Stockholms högskolor. I sanning, vi instämma
med Fridas vän: "Bildningen ofta är endast
en yta." Man undrar om de examinerade fått
ordentliga direktiv om att det gäller en
allvarlig undersökning?

Vid närmare studium blir man
emellertid allt vekare stämd mot kaninerna och till
sist verkligt intresserad. Detta är alltså den
moderna ungdomen (en liten del av den): ofta
ärlig och rättfram, klok och träffsäker — med
enstaka inskott av finare sensibilitet —
sjudande av hat och upprördhet inför idékampen,
tvärsäkert övertygad om att vår egen epok
är den enda som har funnits (se författarens
intressanta kommentar till detta), ytterst rädd
för "sentimentalitet" — ett ord som ofta
ingenting annat betyder än allvarlig känsloton
överhuvudtaget — okunnig i fråga om äldre
litteratur ooh — när det gäller realister — helt
främmande för den klassiska kulturvärlden;
dessutom komplexbundna i ungefär samma
grad som folk är mest. Man måste också ta
hänsyn till att innanläsning är någonting
verkligt svårt, få behärskar konsten. Det kan till
exempel tyckas besynnerligt att endast tre av
fyrtio har känt igen fragmentet ur "Den nya
Grottesången", men man känner sig här böjd
för att döma mildare än försöksledaren.
Visserligen borde väl den suggestiva rytmen ha hängt
sig fast i örat, men det ligger kanske något
riktigt i vad en av deltagarna säger: "...så
som det står här, lösryckt och kantigt, saknar
det all mening". Mycket intressant är somliga
deltagares totala oförmåga att fatta något slag
av bildspråk. Det är en hämning, möjligen
individuell, möjligen beroende på något galet
i undervisning och kulturmiljö. Oförståendet
för äldre litteratur är oroande — vilken
förkrympning av medvetandet måste det inte
innebära att stå alldeles döv och blind för det
förgångna och utan jämförelsepunkter och
perspektiv! Maskinkulturen har sänkt den
intellektuella nivån, säger Allwood. Inte så säkert,
men den har sänkt den humanistiska nivån,
förgrovat det själiska. En yngling (säkert)
skriver: "Jag är Naturvetare och intresserar

mig i synnerhet för explosionsmotorer och
elektriska fenomen. Hur böveln skulle Ni kunna
tänka er att jag kan ha någonting att skriva
om det här." Hur handskas denne man med
hustru och barn, vilka inte är motorer, även
om de nog skulle kunna tänkas få lust att
explodera ibland? En annan utbrister inför
Lagerkvist i ett förtvivlat stön till makterna
om att få denna goja översatt till begriplig
normalprosa, och många torde tyvärr
instämma i hans begäran. En tredje förklarar
om samma stycke att "endast en till döden
bruten människa kan forma så språkligt
undermåliga meningar". En faktor som bidrar till
läsareländet — här ej medtagen — är den
allmänna överansträngningen. När direktören,
sjuksköterskan, kroppsarbetaren kommer hem
från sitt jobb är de för trötta för den
koncentrerade möda som riktig läsning innebär.
De orkar bara bläddra och titta och man måste
nog förlåta dem. Ett intressant resultat av
undersökningen är också att inför det sämsta
bidraget, klichénovellen ur Hemmets Journal,
har de allra flesta reagerat säkert och riktigt
och kommit med verkligt god kritik. Det är
kanske så att flertalet lättare finner ord för sin
kritik av det underhaltiga. Tafattheten är störst
inför det fina.

Om magister Allwoods egen framställning
är att säga att den är pigg och entusiastisk
men föga stringent. Man saknar de fina
diktanalyser som Richards överallt smyger in i sin
bok utan att ändå påtrycka läsaren sin mening.
Livligheten i mästarens framställning blir hos
lärjungen ibland till tankeflykt. Det är till
exempel befängt att av Strindbergs-provet med
kommentarer dra så vittgående slutsatser som
Allwood gör. Ingenting alls om diktaren som
helhet vet man efter detta fragment, ej heller
något om en smygande Strindbergs-revolt bland
ungdomen. Här har Allwood just frångått den
richardska metodens grundprincip att bara ta
texten som den är.

Å andra sidan är entusiasmen ofta
tändande. Och sina intentioner sammanfattar
Allwood väl i dessa ord: "Sven Stolpe har
efterlyst ett nytt språk från predikstolarna; denna
undersöknings initiativtagare efterlyser
enträget ett nytt språk från skolornas och
universitetens predikstolar. Inte bara ett nytt

644

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0660.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free