Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
exempel på otaliga ställen: "Hon var född till
vildmarken, liten och smäcker och stark som
läder, hetblodig och vildsinnad, tapper och
trogen" (sid. 286). "Nu gå de hand i hand
genom violettskiftande, knoppsvällda hagar.
Där sorla vårbäckar, där bräda sig
vitsipps-mattor strödda med vitlysande stjärnor. Och
där slår en lärka högt, långt framom dem. Det
glesnar bland träden. Det öppnar sig mellan
enar och alar. Mäkkaraiset ligger för dem,
stort och stilla i middagsvilan" (sid. 301).
Holger Ahlenius
CLAS GULLMAN: Två herrar från Uppsala.
Gebers 1942. 8:50.
Kanske kan det anses betecknande för vår
litteraturs fattigdom på traditioner i den
vägen, att då en svensk sätter sig att skriva
en underhållningsroman efter anglosachsiska
mönster med rörlig handling och spännande
intrig, så måste han tota till ett sådant
monstrum av beräknande gemenhet som lektor
Borrong i pseudonymen Clas Gullmans
debutbok "Två herrar från Uppsala"; gång på gång
är det denne som med sina minor och
kontra-minor driver handlingen framåt då den hotar
att stagnera. Inte heller den sköna och farligt
grönögda rektorsdottern, ogift målarinna med
ett barn, som hon ängsligt döljer för världen,
är så alldeles lätt att tro på; hon doftar
"litteratur" lång väg. Men man sväljer faktiskt både
dessa och andra osannolikheter: med sin rappa
och kultiverade normalprosa, lätt färgad av
akademisk jargong, är boken roande och
medryckande ändå. Med glatt igenkännande hälsar
man en så levande och karakteristisk gestalt
ur svenskt bildningsliv som adjunkten
Backman. Hans istadiga och hårda kamp för att
rädda sin vetenskapliga gärning tvärs genom
vardagsslitet är fixerad med samma
övertygande skärpa som hans misslyckade
äktenskap med en duglig och moderlig men
hopplöst triviell kvinna. Och småstaden Utköping
liksom också själva läroverksmiljön med deras
komparser äro friskt och livfullt skildrade.
I sin sympatiska frihet från falska pretentioner
är detta en behaglig och underhållande bok,
som man gärna fördriver några timmar med.
Betryggande är ju också, att dygden till sist
får sin belöning, ondskan sitt straff.
Holger Ahlenius
DAPHNE du MAURIER: Lady Dona.
Översättning av Per E. Rundquist. Gebers
1942. 8: 75.
Det har påståtts, att den breda publiken i
roman och film endast vill återfinna sina
förklädda önskedrömmar. Den vill identifiera sig
med hjälten eller hjältinnan och fantisera om
vad livet kunde ha blivit. Med tanke på att
romanernas läsekrets till största delen utgöres
av kvinnor, bör "författarinnan till Rebecca"
med sin roman "Lady Dona" ännu en gång ha
presterat en best-seller. Kanske är misstanken
elak, men nog har man på känn, att lady
Donas öde är mången missnöjd kvinnas
önskedröm. Vad vore ljuvligare för den, som tröttnat
på äktenskap och vardag, än att få bli
bortrövad av en ädel sjörövare av fransk
extraktion och i dennes sällskap få ta en stadig klunk
av Det Stora Äventyrets vin. Idealet synes vara
nått, om den amoröse piraten vet att diskret
dra sig tillbaka, när hans tillbedda grips av
bondånger och önskar vända åter till make och
barn. Det är kanske denna beredvillighet att
tillmötesgå en banal romantiks krav, som gör,
att man inte kan ta Daphne du Mauriers bok
på allvar, trots dess förtjänster. Spänningen
är av det slag, som krävs av en sjörövarroman,
och den pastorala 1700-talsmiljön är bra
fångad. På det hela taget en habil
förströelseroman, skriven med ett ständigt sneglande åt en
eventuell filmatisering. Töre Zetterholm
EDNA FERBER: Högt spel i Saratoga.
Översättning av Birgitta Hammar. Bonniers
1942. 10:—.
"Högt spel i Saratoga" har något av samma
naiva charm som en Vilda Västernfilm. Är
man på det rätta humöret kan man ha festligt
roligt åt denna bullersamma skälmroman, där
huvudpersonerna äro en cowboy från Texas
och en halvkreolsk äventyrerska från New
Orleans. Författarinnans färgglädje och
dragning åt det pittoreska är tidigare omvittnad,
och även i denna roman får man sitt lystmäte
på exotism och utstyrselprakt. Detta skede av
amerikansk historia lämpar sig kanske också
särskilt för grälla effekter, även om det
ständiga frasandet av svart spets och skär taft
ibland blir en smula påkostande för en manlig
läsare. Sensmoralen om den tidens ruskighet
652
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
