Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Ivar Lo-Johansson: Älgskyttarna. Ur en outgiven statarroman, ”Narkissos”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄLGSKYTTARNA
någonting mera, men som han då ämnat
vända sig till värdinnan och inte visste om
Margaretha Dyck verkligen stod kvar bakom
dörren och lyssnade, eller redan vänt tillbaka
in, avbröt han sig hastigt. Man hade också
brått att komma i väg. Stataren överlämnade
hundarna, som trasslat in sina koppel bland
benen.
— Allt klart då? frågade Johannes Dyck.
— Kör i vind! sade Arnulfsen och glömde
talet.
— Allt med? undrade den tjocke kamrer
Krock och såg sig omkring med rödkantade
ögon.
— Ammunition och tilltugget? Fluidum och
god törst?
— Redo. Kapsylerna på, färdiga till marsch!
kommenderade Wällhagen.
Kristoffer gick och ställde sig i flocken.
Godsets barn betraktade honom avundsamt
från fönstren. Kogubben kom ut från sin
lagårdsdörr, ställde sig på lagårdsbacken att
stirra stort. En mjölkkärra skramlade ut i
allén, på avstånd syntes några av folket driva
i väg med sina hästpar. Dagsverksklockan på
rättarbyggningens tak började slänga.
Morgonens utställning till arbetet var över. På godset
gick alla till sitt arbete som vanligt, kvinnor,
barn och män. Endast jaktherrarna lekte sin
lek. Och mittibland dem var nu också
Kristoffer Dahl.
— Nu tar vi mossarna inåt Västerutskogen
och ser efter spår först.
Kristoffer gick bakerst i flocken. Han bar
sin korta dubbelbössa, han var otroligt stolt.
En gång vände han sig i hemlighet om. På
backen utanför stugan stod modern. I ett
fönster, bakom en av de mjuka almarnas grenar,
skymtade Margaretha Dycks lärftvita ansikte.
Han låtsade ta upp något, men så gick han
stolt vidare, hållande jämna steg med männen.
Jakten tillgick på så sätt, att de fem
männen följde en av de mest brukade älgmös-
sarna inåt den djupa skogen. De gick
försiktigt, talade lågt, nästan viskade, granskande
marken framför sina fötter och samrådde med
vissa mellanrum bakom en bergknalle. Där
mossen delade sig, delade sig också gruppen.
Man gick var sin mosslagg framåt och
förenades på nytt, där mossarmarna åter slöts.
På det sättet letade de "inspår". Det fanns
vissa trakter, där man föredrog att jaga. Ett
sådant vidsträckt område var uppåt den ödsliga
Rosstjärn, där det påstods att Sörmlands
sista vilda häst blivit fångad, där Johannes
Dyck en gång låtit bygga upp en jaktkoja,
och där man kunde uppehålla sig, om man
ville, i flera dagars tid. Det var fjärran från
gårdsskötsel, bankaffärer, telefoner och allt.
Där smakade det vildmark, och det smakade
vildmän att sova, undangömda, långt från
civilisationen där kvinnor och barn oroade
sig för olyckor som kunde hända. Därifrån
kunde de efter några dagar återvända till de
hemmavarande, som av ödsligheten
omstrå-lade familjeförsörjare, som vände tillbaka som
främlingar och gäster. Av detta skäl var ingen
i jaktsällskapet särskilt mån om att föra
jakten in på gårdsknutarna. Hagskyttet
föraktades djupt, skogen drog alltid. Därför gick man
nu också friskt på, och då man i någon
mossplugg funnit färskspår, samrått om riktning,
pass, mötestider och mötesplatser, brukade
man dela upp sig och släppa hundarna lösa.
Så ämnade man göra också denna
vattenblanka höstmorgon.
Johannes Dyck var en erfaren jägare. Han
kunde sin konst, sin skog. Redan i sin
jaktutstyrsel avvek han från kamraternas prål.
Hans korta älgstudsare var ett helt vanligt
vapen. Det var ett spiralräfflat kulgevär
tillverkat av en okänd vapenfabrikant. Det hade
skavd kolv, kolven hade till ooh med en gång
råkat bli avslagen, och den hade återigen
hopsatts av honom själv med ett par simpla
mässingsskruvar. Studsaren hängde i en billig
665
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
