Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
sig över de romantikens sfärer ur vilka hon
är hämtad.
Utom det religiösa idéinnehållet är det säkert
denna psykologiska skärpa, som har kopplat
ihop "Brand" med Kierkegaards namn. Men
hur olika Kierkegaard och Ibsen var ser man
bäst i detta drama. Vad som var djup hos
Kierkegaard blir höjd hos Ibsen. Vad som var
självuppgivelse och verklig frihet från
omvärlden hos Kierkegaard blir självhävdelse och
en objektivering av flykten från den inre
verkligheten hos Ibsen. Kierkegaard sätter in sig
själv, Ibsen gör en syllogism. Kierkegaard
dyker och Brand klättrar.
Vad Ibsen förlorar som "öppen"
personlighet vinner han i allmängiltighet, mångtydighet,
som också kan vara ett värde. Under
nuvarande omständigheter ligger det till exempel
nära till hands för oss att sätta in Brand i ett
annat sammanhang. I den förstuckna
maktpsykosens drama, som skildrar en idés öden och
äventyr i detta alltför svaga kött, kunde den
idealistiska offeridén lätt utbytas mot frihetens
idé. Brands absoluta krav kan bli
frihetskampens. Guds frihetshjälte kan bli
nationens.
Det som gör "Brand" så bestående är inte
diktarens personliga tonfall utan diktverkets
abstrakta klarhet, som gör det till en
fixeringsbild, där varje tid kan känna igen sin
älsklingsidé, den idé som tiden framtvingar som
reaktion mot ett historiskt skeende. Men sam-
tidigt är denna idé skildrad så objektivt att
den blir mera form än innehåll, att den
genom-isas av den upphöjda meningslöshet, som för
många temperament synes vidlåda historiens
stora, formande energier. Det är också denna
objektivitet som gör problemet Ibsen så
ogripbart. Han sade själv att han "i sina bästa
ögonblick" var Brand, men för den inflytelserike
och idealisthatande Brandes var han angelägen
att betona att dramat var en syllogism. Om
man utgår ifrån att båda dessa uttalanden är
fullt uppriktigt menade, måste man lägga märke
till klyvnaden. Och objektiviteten är ibland
klyvnadens yttersta försvar.
Till objektivitetens väsen hör också att den
döljer sanningen om individen. I varje fall
transponerar den sanningen till ett esoteriskt
plan. Sanningen syns inte, lika litet som man
ser en klockas urverk. Dramats grund är inte
den "fasta" marken utan bryggan över den
djupa klyftan mellan övermänskligt och
van-ligtmänskligt. Under den välkonstruerade
bryggan ligger det svindlande bråddjupet. Och
under läsningen är vi instängda i dramats fasta
byggnad, och allt ljus strömmar ner till oss
ovanifrån, och vi känner sugningen underifrån
utan att kunna se djupet. Det är det som är
Ibsens stora konst. Vi har en känsla av att vi
vet allt om detta djup, men vi ser det inte.
Efteråt ser vi det, och den svindel vi då erfar
säger oss att den djupa klyftan för närvarande
är vårt hem. Erik Lindegren
704
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
