Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Sivar Arnér: Skon som krigaren bar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKON SOM KRIGAREN BAR
inte baron farande över den bristande skaren?
Lakejen har varskott honom, nu kommer han
själv för att hämta stövlarna. Det är baron som
sliter upp den rangliga dörren där borta, den
iskalla vindpusten är hans piska, som sveper
om Joels ansikte och bröst och ben.
Men Joel skälver till och märker att han
gott fördrar den piskan. Baron ska inte kunna
tvinga honom. Han är gammal och skranglig,
det ska inte vara stor sak att piska livet ur
honom, men att få honom att pligga synd, det
mäktar inte den mäktige. Ridhästen kan han
sporra och tygla. Kvarnen hemma på hans
gods måste mala så ofta han behöver mjöl.
Men Joel kan han på sin höjd slå ihjäl.
När blosset hunnit in till stockarna slocknar
det hastigt. Det sista kolet faller ner i golvet,
huset blir häftigt mörkt. Men Joel rör sig inte
från pallen. Han har inte tänt eld på kvällen,
men sitter man bara orörlig, som en uppburrad
fågel, så märks inte kylan. Han är hungrig,
men han bryr sig inte om det. Han får för sig
att det ska räcka med att bara inte bry sig
om hungern. I stället knyter han upp
rockärmarna och trär in händerna i dem, han drar
upp fötterna mot pallbenen och sjunker alltmer
ihop kring sig själv.
Det knäpper någon gång under askan ini
glödhögen. Efter varje knäpp har den slocknat
av ännu lite till. Uppe i taket prasslar det
mjukt, när ripan svajar för något vinddrag
och stöter emot haren. Sakta dämpas livet ner
i den gamle, men därför ska han inte dö, allt
det andra ska bara börja leva. Om han inte
själv envisas med att vara till, så får de döda
tingen rum till att vakna. Döda eller levande,
det blir inte längre så stor skillnad. Väggarna
drar sig närmare honom, golvet höjer sig upp
emot honom. Fallen under honom blir bara en
kroppsdel av honom själv, kläderna andas på
samma gång som han. Och alla har de lika
mycket liv som han. Också ripan börjar leva
upp igen. Bara han ger efter lite på sitt eget
liv så kan han väcka upp igen det liv som han
ströp i snaran. Takdropparna faller med allt
längre dröjande mellanrum, men han märker
det inte. Det var en droppe som föll, för en
stund sen, för länge sen. Den går hans liv inte
ifrån, just där stannar det, för där var något
som var alldeles tillräckligt. Sen kan ingenting
mera hända. Och allt omkring honom och han
själv också är bara delar av någonting annat,
och då blir allting sig lika, och allting är gott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
