Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Debattinlägg
ALICE LYTTKENS: Syndafall. Bonniers 1942.
8:50.
Titeln på den nya roman, varmed Alice
Lyttkens begåvar sin publik, är alltså "Syndafall".
Omslagsteckningen upptar bilden av en saftig
Eva under det traditionella äppleträdet. Man
kanske gnuggar sig i ögonen ett slag — för att
sedan resignerat fastställa faktum.
Fullt så banalt, som dessa accessoarer skulle
låta förmoda, är nu inte innehållet i denna
roman. Den är en problemroman, och om
sådana kulturella yttringar kan man alltid
säga, att de äro förträffliga i den mån de
verkligen äro romaner.
Vad beträffar denna bok får man nog säga,
att ivern att debattera ett problem i
kvinnosaksanda varit till förfång för romanintrigens
trovärdiga utveckling. Det är onekligen synd,
ty denna författarinna har tidigare, åtminstone
i vissa fall, visat prov på piggt handlag och
iakttagelseförmåga, ja, någon gång också på
en viss förmåga av verklig gestaltning.
Karin Fallander är gift med ämbetsmannen
Curt. En fnurra på tråden dem emellan uppstår
vid fru Karins befordran till kanslisekreterare
— nota bene därför att den inträffar före
mannens! De äro alltså konkurrenter på
arbetsmarknaden. Så småningom blir deras
äktenskap skevt, vardagstrevnaden försvinner
gradvis, och till sist besluta de sig för skilsmässa.
För att döda sin tomhetskänsla inleder fru
Karin en förbindelse med en egoistisk och
högeligen självkär person — men det blir för
henne endast ett intermezzo. Hon luttras ganska
regelrätt under berättelsens gång. Hon kommer
också fram till vissa klarheter om sin egen och
hela sitt köns ställning och sanna uppgift. Fru
Karins egentliga "syndafall" består i hennes
knäfall för mannen: där är pudelns kärna!
Detta är enligt författarinnan det kvinnliga
könets eviga lyte — som emellertid snarast bör
bringas ur världen. I några generella
reflexioner låter författarinnan sin roman utmynna.
Det heter sålunda, att kvinnan "i slavisk
beundran för mannen låtit honom äventyra de
levande värden för det mänskligas sak, som
hennes händer inte bort släppa ifrån sig utan
i stället med all kraft bort hålla fast och vårda.
I undergivenhet och passivitet hade hon stått
och sett på hur han planlagt den totala
förintelsen av det som byggts upp i svett och
möda, av det som hörde hennes, barnens och
livets värld till."
Det är grava anklagelser. Om deras
rättmätighet skall inte här disputeras. Ett
svår-utredbart problemkomplex reduceras här färmt
till ett kvinnosaksproblem, så mycket är säkert.
De flesta av människorna i denna roman äro
mindre levande och särpräglade individer än
de äro språkrör för författarinnans teser.
Därför göra de ett ganska blekt intryck. Men den
stela och konventionella överklassmiljön är
säkerligen riktigt återgiven: där visar
författarinnan sin förmåga av träffsäker iakttagelse.
Och en av människorna i denna roman, den
kavata bohemen Mafalda, är i varje fall en
munvig person. Johannes Edfelt
Odygdigt
ELSA ESCHILLIUS: Fru Dygd och fru Lusta.
Norstedts 1942. 7:50.
När Elsa Eschillius’ förra bok kom ut,
pekade granskaren på dess många
beröringspunkter med Olle Hedbergs berättarkonst.
Detta förnekades och togs illa upp av
författarinnan, men det måtte ändå ha legat något i
iakttagelsen, eftersom han då inte hade den
ringaste aning om rätta sammanhanget. Med
risk att ådraga sig onåd en gång till nödgas
granskaren framhärda: även den nya boken
är i motiv, människouppfattning, stil och
manér beroende av den författarinnan mycket
närstående Olle Hedberg.
Men där finns också skillnader. Elsa
Eschillius’ humör är mer uppsluppet än Olle
Hedbergs, och hon är till den grad road av sin
egen elakhet att det oemotståndligt smittar av
sig på läsaren. Däremot är hon knappast någon
sträng moralist på botten men är starkt
begiven på den specifikt kvinnliga form av odygd,
som yppar sig i glädjen över att upptäcka små
skavanker, inte minst fysiska, hos sina
medsystrar. Detta går exempelvis ut över fru
Blanche Unérus, den mogna och erfarna
skönhet med parisiskt förflutet, som är föremålet
för den unge kandidat Percy Lindros’ blyga
men heta låga. Och det slags samtal
"väninnor" emellan, där kontrahenterna tävla i att
826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
