Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Brutus av Sigfrid Siwertz. Dramatiska
Teatern.
Sigfrid Siwertz skriver i programförordet
till sitt drama "Brutus", det störst anlagda i
hans produktion, att det som lockat honom hos
stoffet varit det världshistoriska mötet mellan
geniet och moralisten samt bådas inställning
till makten och friheten. Den psykologiska
avsikten har varit den helt dominerande, någon
tillämpning av det politiska läget i Caesars
Rom på moderna förhållanden har han inte
givit sig in på, hur nära till hands det än legat.
Caesar framstår som den renodlade
handlingsmänniskan, den skrupelfrie realpolitikern
som litar till sin lyckliga stjärna, sin daimon,
och som vet att om man vill ha något uträttat
får man inte vara alltför noga med medlen.
"Det som ser ut som högsta våld i dag är
kanske högsta rätt i morgon", säger han med en
pragmatisk cynism som vore värdig en modern
diktator. Brutus framställes som ett slags antik
hamletfigur, ständigt böjd över sina bokrullar
eller rannsakande sitt samvete för att finna
vägledning för sitt handlande. Hans
inställning till Caesar är kluven. Som den teoretiker
och bokmal han är beundrar han
handlingskraften hos Caesar, men denna hjältedyrkan
ingår i ett mindrevärdeskomplex. Brutus är
en ärelysten man och drömmer om att en
gång få göra "en gärning, ett blankt lysande
dåd". Det bereder inte de konspirerande
senatorerna några större svårigheter att
övertyga Brutus om att detta lysande dåd skall
bestå i mordet på Caesar. Moralisten Brutus
har redan utnämnt sig till Caesars onda
samvete av omsorg om folkfriheten, men hans
anklagelser ha av den segervisse diktatorn
avvisats som välmenta men opraktiska griller.
När Brutus stöter dolken i Caesar handlar han
alltså av kränkt rättskänsla likaväl som av
romantiskt överspänd dådlust. Siwertz inför
även ett tredje motiv: omständigheterna ha fått
Brutus att tro att Caesar kan vara hans kötts-
lige fader. Det skulle förklara Brutus’ fatala
bundenhet till Caesar; mordet blir även
lösningen på ett oidipuskomplex och får genom
sin oerhörda psykologiska innebörd karaktären
av ett heligt offer åt staten och friheten.
Det går med Brutus som med många
idealistiska fanatiker före och efter honom. Ovanpå
mordet, styckets bäst förberedda och
genomförda seen, upplever han besvikelsen att se hur
folket försitter den chans till frihet han velat
ge det och i stället låter lura sig att skänka sin
gunst åt Antonius. Samtidigt förbjuder hans
samvete honom att sätta hårt mot hårt och gå
med på de ytterligare övergrepp och
terrorakter vartill hans medbrottslingar äro beredda.
Den som höjt dolken får räkna med att
fortsätta med svärdet, men Brutus är ånyo
förlorad i sina grubblerier över rätt och orätt. På
den händelsernas ström, för vilken han öppnat
dammluckorna, driver han motståndslöst mot
sin undergång. Självmordet vid Filippi är det
logiska slutet för en man som endast kunde
segra genom att lida nederlag. Brutus
misslyckades i sin utflykt på handlingens område,
men misslyckandet var en följd av hans vägran
att kompromissa med sin övertygelse och att
handla i annat än rent uppsåt.
Så värst mycket gemensamt med den
historiske Brutus har väl inte denna "frihetens slav",
som Siwertz kallar honom. Den verklige Brutus
var allt en mera hårdför man, van att föra
arméer och därtill om det knep nog så
hänsynslös i sina affärstransaktioner. Siwertz har
sublimerat honom avsevärt för sina syften,
vilket ginge an om det inte vore så att denne
Brutus knappast kan förutsättas ha blivit den
politiske ledarfigur som han även i dramat
skall föreställa. Man har litet svårt att tro att
just en sådan man skulle få sig det romerska
imperiets öde anförtrott i en avgörande stund.
Gestalten är snarare hämtad från Shakespeare
än från historien, fastän den av Siwertz
analyserats med en modern, sinnrikare apparatur.
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
