Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Ett helt galleri av markanta "typer" fyller
för övrigt filmen. De kvinnliga fångar, som
passerar revy, och som alla berättar var sitt
lilla mänskliga olycksöde, är små pärlor av
skådespelarkonst, först och sist Hilda
Borgströms komische alte med
kleptomaninstinkterna. Minst lyckad finner jag för min del
Gunnar Sjöbergs präst, hur ärligt och fint
han än gjorde den vanskliga rollen. Jag kunde
inte se, att denne man förvandlades. Och just
denna förvandling är det väl, som skall vara
filmens poäng. Nils Beyer
Stora Skrällen. Nils Jerring. Svensk
Filmindustri.
Som du vill ha mej. Gösta Cederlund. Svensk
Talfilm.
Flickan är ett fynd. Ernst Eklund. Svensk
Talfilm.
Gösta Gustaf-Janson är alldeles otvivelaktigt
en filmförfattarebegåvning. Det
anmärkningsvärda är bara, att det bästa filmstoff han
hittills levererat, ligger i hans romaner. Ty han
kan ju inte rätteligen lastas för att Per
Lindberg förstörde "Gubben kommer" och Gustaf
Edgren "Stora famnen".
Det originalmanuskript han nu har
presterat under titeln "Stora skrällen", är en
ytterst rörig och skäligen ointressant historia.
Den rör sig om ett gammalt fint bruk, som
råkar i rövarhänder. Däri har författaren
tydligen avsett att lägga in ett stycke symbolisk
tidsskildring, ehuru antydningania är så vaga,
som de endast kan vara, när svensk film
försöker tangera det farliga ämnet politik. När
den brutalt rättframme ingenjören (Allan
Bohlin) förbittrad säger om skottlossningen
på gatorna i den mystiska "utländska" staden,
att det är varje människas plikt att ta
ståndpunkt, undrar man, vad det är för en strid
det gäller att ta ståndpunkt till. Det har inte
filmen vågat knysta om. Men hur går det då
med dess eget ståndpunktstagande?
Hjältinnan göres av Karin Ekelund, som
fått den delikata (och dess värre olösliga)
uppgiften att spela en gås, så att den ser ut
som en svan. Hon är betydligt mer till sin
fördel i "Som du vill ha mej", ett rätt
underhållande uppkok på Alexander Brichmanns
pjäs "Karusell", som man minns från Drama-
tiska teatern med ett strålande gästspel av
Aase Bye i huvudrollen. Någon Aase Bye är
ju inte Karin Ekelund. Med allt sitt leende
raffinemang lyckades hon inte heller förklara
rollen som den vackra arkitektfrun, som
tröttnat på sin mans små eskapader och därför
beslutar att "göra likadant" själv. Hurudan
var egentligen denna kvinna beskaffad under
den mask hon med så förbluffande säkerhet
anlägger? Det fick man inte reda på.
Men resultatet har i alla fall blivit en flott
film. Regissören Gösta Cederlund (som väl i
likhet med de flesta svenska filmregissörer
inte har någon djupare vördnad för psykologi)
hade gått in för att låta karusellen snurra,
och han hade också åstadkommit något nästan
hollywoodskt i fråga om eleganta fester i
undersköna privatvillor, där inte ens Wallys
kosmopolitiska danskonst saknades. Bland
skådespelarna fastnade man särskilt för en
trevlig norrman, Lauritz Falk, som gjorde den
manliga huvudrollen mycket fint och
intelligent ooh även avslöjade sig som sångare och
lutspelare.
Till sist har vi fått en ny komediregissör i
svensk film. Det är ingen mindre än Ernst
Eklund, som debuterat med "Flickan är ett
fynd", en i och för sig mycket enkel variation
på ett urgammalt lustspelsmotiv. Fyndet
kommer in som reklamchef i ett gammalt
konservativt familjebolag, där direktören (Sigurd
Wallén) betraktar all annonsering som
"nymodigheter". Med all sin banalitet i intrigens
utformning har det emellertid inte blivit
någon tråkig film, om man tar den för den
enkla underhållning den avser att vara. Det
beror på den fina komediton, som regissören
fått in i spelet, och som glimtvis kunde
påminna om amerikansk crazydialog. Irma
Christenson spelar den unga damen, Ernst
Eklund själv gör en spirituell gammal herre,
som tituleras professor, ty han sysslar med
intelligensprov (hur har författaren vågat?)
och Georg Rydeberg slutligen gör en briljant
komediroll, alldeles oemotståndlig i sin
diaboliska älskvärdhet. Nils Beyer
Den gyllene staden. Veit Harlan. Ufa.
Det är tydligt att tyskarna nu hunnit ifatt
amerikanerna på färgfilmens område.
Agfa-colorn är litet blekare än technicolorn men
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
