Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
kraft, i varje nyans trovärdigt och gripande.
Det var en vacker scenisk skapelse. Som
hennes motspelare, i Sonens roll alltså, agerade
debutanten Curt Edgard. Hans spel var ännu
alltför monotont och stelt men inte utan äkta
känsla. Sally Palmblad som sonens fästmö
hade pregnanta tonfall och detsamma var
förhållandet med Sif Ruud som svägerskan.
Regissören, Ingmar Bergman, hade gjort det
bästa av de små scenresurserna. Särskilt
inledningsscenens bild av de väntande
kvinnorna utanför örlogsvarvet var av suggestiv
verkan. Det var på det hela taget en givande
föreställning, och Svenska Dramatikers Studio
är ännu en gång värd tack för den entusiasm
och osparda möda varmed den gett sig i kast
med en krävande uppgift. Johannes Edfelt
Den stora skuggan av Carlo Keil-Möller.
Dramatiska teatern.
Om "Den stora skuggan" blev en
publikframgång får Carlo Keil-Möller dela med sig
av äran åt en annan och större författare, den
vilken han åsyftar med pjäsens titel. De som
inte själva kommo underfund med att
komedin var en nyckelpjäs blevo upplysta därom av
en beredvillig kritik och sedan stod det envar
fritt att gissa vem som var vem. Ingen behövde
ha några svårigheter att identifiera den store
döde, och de litteraturhistoriskt bevandrade
kunde lätt lista ut vilka styckets levande
figurer skulle föreställa. Däremot var det endast
de mest förtrogna som kunde avgöra var i
handlingen verkligheten slutade och Carlo
Keil-Möller tog vid och som visste att t. ex.
den sönderslagna fönsterrutan i första akten
var sanning men att det var dikt att den
hän-sovne skalden haft en svägerska som varit
förälskad i honom. Det tvivelaktiga med stycket
var att det utlämnade en vördad personlighet
åt skandalhungern, vilket säkert minst av allt
varit författarens mening, ty hans inställning
till dramatis personæ är ytterst gentlemanlike.
Han har lånat ett uppslag ur verkligheten, inte
för att skriva en elak satir eller en "Svarta
fanor" utan för att sätta i gång ett i hög grad
konventionellt komedimaskineri. Det tog en
stund innan man kom underfund med denna
fundamentala harmlöshet hos pjäsen och det
kan inte nekas att man sedan man tröttnat
på gissningsleken kände sig ungefär som om
man fått tag på en detektivroman där
författaren efter ett par kapitel beslutat sig för att
lägga om kursen, inställa morden och i
stället skriva en liten hygglig familjeroman,
lämplig som konfirmationsgåva.
Styckets dramatik urladdar sig kring en
uppgörelse mellan de två kvinnor som under den
store skaldens ålderdom stått honom närmast.
Den ena är hans svägerska överstinnan Elsa
Båge, spelad med utsökt träffsäkerhet av
Harriet Bosse, den andra är skaldens sista stora
kärlek Helena Gardone, en mystiskt skön, nu
inte längre helt ung kvinna, vilken i Tora Tejes
till röst och anlete beslöjade tolkning tedde sig
som en förklädd musa på tillfälligt besök på
jorden. Genom en komplott av överstinnan blev
Helena Gardone ivägkörd från Bågehus, när
den store gamle inte längre riktigt var klar
över sina handlingar; hon kommer nu tillbaka
dit för att ta revansch just innan
skaldebostaden skall övergå till en offentlig stiftelse
och kommittén har samlats till en sista
överläggning. I sitt bagage har hon en samling
hittills okända dikter som Den store skrivit
till henne och som den litteräre
boutredningsmannen professor Botelius med ljus och lykta
sökt efter. Hon begär att dikterna skola
publiceras som en upprättelse åt henne.
Kommittén delar upp sig i två läger, ett för och ett
mot, men Helena Gardone avgår som
triumfator sedan hon bragt överstinnan på knä
genom att hota att avslöja hennes intima
förhållande till svågern. I sista stund avstår hon
emellertid både från sin upprättelse och
avslöjandet av överstinnan därför att hon
därmed räddar pjäsens unga par, vilkas
förlovning hotar att kapsejsa på det upprörda
havet. Publiken lugnas dock i sina farhågor för
att denna ädelhet skall kosta den svenska
litteraturen ett pärlband av underbara dikter:
de komma att bli utgivna men utan
invokationsdikten som förråder till vilken de voro
skrivna. Varefter Helena Gardone för alltid
drar bort från Bågehus, efterlämnande en
luttrad överstinna, en överlycklig
litteraturprofessor och en snyftande trotjänarinna.
Det är teater alltsammans, men habilt
skriven teater, där de icke överdrivet klatschiga
replikerna smidigt löpa i varandra och flera
av scenerna äro av god verkan. En ståtlig
uppsättning av Sven-Erik Skawonius slöt sig
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
