Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ernst Norlind berättar
Ernst Norlind: Unga konstnärsår. Gleerups
1943. 10: 50.
"Mitt väsen är uppbrusande livsglädje eller
tungsint meditation. I stormen över en ensam
slätt, i den stilla solnedgången över vattenfyllda
marker, eller också i ett ansiktes själsliga
skiftningar kan jag finna mig själv" — så
karakteriserar Ernst Norlind sitt eget målarlynne. Och
porträttet strider inte mot det intryck man fått
av hans muntliga och skriftliga berättarkonst.
Det är ett karakteristiskt sving i hans stämma
som känns igen — flygande entusiasm och blid
känsla. I "Unga konstnärsår" berättar Norlind
om målarskolan i Dachau och kulturen i
Worps-wede med dess dyrkan av själfullheten och det
stämningsrika innehållet i konsten. I Dachau
gör han sina lärospån som målare, vandrar
omkring i marsklandet och studerar naturmotiv.
Blommor som speglar sig i torvgravar, små
vattenpölar med utblommade tistlar, träd utan
krona vid ensliga vatten, det är de intima
poetiska motiv som Dachau-skolan älskade.
Originella individer tycks magnetiskt dras till
Ernst Norlind, vare sig han vandrar i
vildmarken eller besöker konstnärernas stamlokus.
Legender blommar på hans stig och varje
ovanlig situation formar sig osökt till en liten novell
— vem annan skulle ha funnit en sådan verklig
sagodoktor som den som vårdade författaren
under en själskris i Dachau! Genom sina egna
misslyckanden och svårigheterna att finna sig
själv som konstnär vet Norlind mycket om
skapandets betingelser och om de skapande
människornas stadier av fruktbarhet och armod.
"Konstverket", skriver han, "är icke bara ett
verk, drivet fram av ärelystnad — det har ett
vida farligare och ömtåligare ursprung. Ett
konstverk går ut ur en kamp mot inre
förnedring, inbillad eller verklig, det är ett
kompensationsobjekt för mindervärdeskänslor, ett skri ur
hj ärtedjupen — man vill visa, att man inte är
svinaherde, fast det tyckes så... Ingenting bär
bud om en människas livskamp så som
konstverket, och därför är också kampen mellan vilja
och kunna här känsligare och farligare än på
andra områden av det mänskliga livet." I Paris
träffar Norlind — till sin egen stora
förvåning — sin vän, den ovärldslige drömmaren
Rilke, som tillfällig sekreterare hos Rodin. Rilke
visar honom några skisser av mästaren och
säger: "Du tror kanske att idén är det primära
i en stor konstnärs arbete___Det är ett
misstag. Först genom figurerna skapas idén." Och
han utlägger konkret, hur det är studiet av
detaljerna som resulterat i det vi kalla verkets idé:
"Man måste ju till sist kalla arbetet för
någonting — och så får det en etikett och ett namn,
som vi tror vara direktivet för hela arbetet."
I storstaden Paris kunde Norlind inte måla.
De kapitlen domineras i stället av hans vän
Törneman med blivande maka, Gudrun
Höjer-Ellefsen, ett grant, tjusande par. På Les
Indé-pendants debuterar Norlind — ungefär
samtidigt med den ryktbara svansmålande åsnan.
"Jag skulle tro", skriver han milt, "att näst
åsnans bekanta prestationer var mina tavlor
bland de olyckligaste, som utställts hos Les
Indépendants." Misslyckandet var ett faktum,
men Norlinds skapande begåvning bröt i stället
fram i lyrik. I de strofer som citeras tycker man
sig återfinna samma individuella rytm av
livsglädje och tungsinne, oro och blidhet.
Margit Abenius
Medelby
Martin S. Allwood och Inga-Britt
Rane-mark: Medelby. En sociologisk studie.
Bonniers 1943. 17: 50.
Medelby är en liten ort i sydliga Sverige,
omramad av sjöar och skog, med cirka 1 000
invånare, ett järnbruk, en såg och en
uppblomstrande textilindustri, filadelfiamöten på
vintern och dansbanefröjd på sommaren,
kyrka, post och värdshus, järnväg, omnibus,
sommargäster — men utan bio, bad,
kooperation, fackföreningar, Folkets hus och ÄBF;
kort sagt i besittning av en del egenskaper
som är vanliga i ett svenskt stationssamhälle
och i avsaknad av andra. Så långt är allt
fullständigt klart. De unga sociologernas studie
förefaller högst vederhäftig. Medelby är
Medelby, ingen tar miste på vad filosofen kallar
dess självidentitet, om också namnet är en
pseudonym.
Men Medelby är också, eller skulle vara,
någonting annat. Inte ett statistiskt
genomsnitt, men något av ett sociologiskt ideal-
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
