Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Viborg, vars slott blev Boëthius’ nya fängelse.
1705 transporterades han till Stockholm och
insattes på Barnhuset som mindre vetande. Efter
fem år slog hans befrielses timme. Som en
bruten man tillbringade han sina sista år. Han
hade mäktiga gynnare, som hjälpte honom med
livets nödtorft, bland andra det kommande
skedets store man, Arvid Horn. Boëthius dog
1718, samma år som hans antagonist,
envålds-kungen, mötte sitt öde.
Under fängelsetiden i Nöteborg upplevde
Boëthius en omvändelse i pietistisk anda. Den
strängt lagiske och ortodoxe 1600-talsprästen
förvandlas till en hjärtefrom människa, för
vilken allt beror på Guds kärlek till syndaren.
Den tidigare alltför lätt dömande, hetsige och
en smula lärdomshögfärdige prosten och
magistern blir en ödmjuk och förkrossad människa,
som får en grundton av barnslig glädje i sitt
väsen. Han kände efter omvändelsen ett behov
att göra rent hus med sin gamla människa
genom att bikta sig. Bikten skrev han ner. Den
är en hel självbiografi. Blomberg har tydligen
utnyttjat den.
Boëthius’ personliga drama skildras av
Blomberg mot bakgrunden av det stora yttre dramat,
Karl XII:s krig och stormaktsväldets fall.
Boëthius hade profeterat olyckor över kung och
land. Den som ville göra sig själv till Gud som
kungen skulle inte kunna undgå Guds vrede.
Det är också detta författaren velat peka på
genom sin sammanställning av de båda
händelseräckorna.
Huvudfigurens personliga utveckling har
särskilt intresserat Blomberg som oxfordman. Det
är naturligt, att han då intolkat sina egna
erfarenheter av religionen i Oxfords form hos
denna 1600-talsmänniska. Det är riskabelt att
tillägga en man med helt andra förutsättningar
upplevelser, som färgats av oxfordgruppens
schematiska krav och praxis. Nog förefaller ett
par rätt sentimentala omfamningsscener och
gottgörelsedriften hos Blombergs Mäster Jacob
en smula främmande för Boëthius’ skaplynne.
Annars skall villigt erkännas att författaren
tecknat ett vackert och i många stycken sant
porträtt av sin hjälte. Till intrycket av
verklighetstrohet bidrar icke minst, att Blombergs
skildring nära följer de historiska akternas och
framställningarnas vittnesbörd.
Det yttre dramat, rikets och kungens historia,
målar författaren gärna i stora svep med breda
penseldrag. Skildringen från Boëthius’ bygd
i Dalarna är gjord med brio, visuell fantasi och
god kunskap om tidens skick och sed. Här
avspeglas den stora politikens verkningar i en
genuin trakt av Sverige. Man får följa
stämningens växlingar från krigsentusiasmen i
början, då glorian från segrarna kastar sin glans
hit upp, till den hopplösa dysterheten, som följer
med det utdragna krigets utarmning och
missväxtårens undernäring. Många erinrar sig
moraprostens profetiska ord. Hans namn nämnes så
som man talar om den maktladdade
gudsmannen.
Blomberg skildrar också med snabba,
oförskräckta drag kungens äventyrliga krigsföretag,
bland annat i Polen och slutet vid Poltava. Här
förefaller skildringen mindre originell och
knappast sannfärdig. Författarens uppfattning av
Karl XII som enbart en makt- och
äventyrslysten särling, som drev kriget för dess egen
skull, är alltför onyanserad. Knappast har väl
kungen heller efter Poltava legat på sin
hästbår och yrat om Boëthius’ varningsord. Men
det passar ju bra in i det schema, som
författaren ställt för sin bok.
Författarens arkaiserande stil skall ge
illusion av 1600-tal. I stort sett har det lyckats.
Någon gång är stilen dock besvärande och
till-konstrad med ord och vändningar, som är
svårbegripliga för en modern läsare.
Med de båda böckerna om Jacob Boëthius
har Harry Blomberg givit ett värdefullt bidrag
till vår historiska romanlitteratur.
Huvudpersonen representerar den gamla, evigt aktuella
mänskliga frihetsdriften. Och han gör det på
ett sådant sätt, att man ofta vid läsningen drar
paralleller med vår egen tid. Hos Boëthius har
kampen för friheten sin specifika moraliska
kvalitet, därför att den är inspirerad av Guds
bud till en känslig samvetsmänniska. Även i
detta avseende har han många efterföljare i vår
tid. Det är just nu en vanlig fras om böcker
och historiska personer, att de har ett budskap
till oss, det är verkligen sant om Blombergs
roman och dess huvudfigur. Erik Berggren
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
