Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
mental och fascinerande, det är filmens
ojämförligt mästerligaste individuella prestation.
I boken fann jag figuren ibland ganska
påfrestande i sin jordemoderliga, uråldriga
visdom och kavathet, men filmens Pilar accepterar
man helt som en praktfull uppenbarelse av
spansk grandezza och lidelse i rustik
förgrov-ning. Vilken modell för en Goya! Ryssen Akim
Tamiroff är som mobb- och gerillaledaren Pablo
henne en värdig moatjé och gör en storartad
psykologisk studie av den primitive gangstern,
som även när han menar sig kämpa för andras
välfärd först och främst bevakar sina egna
intressen och passar på att vädra sina lägsta
instinkter. De övriga medlemmarna av bandet
är också utmärkt karakteriserade typer, särskilt
Anselmo och zigenaren, Gary Cooper spelar
Jordans roll frasfritt och pålitligt, det var
längesedan man såg honom så bra som här.
Den svenska redigeringen uppvisar några
genanta översättningsfel. Georg Svensson
En kvinna försvann (Une femme disparait).
Jacques Feyder.
Det er ofte blitt sagt at Jacques Feyder har
sin styrke i menneskeskildringen, og den
psykologiske sans fornekter seg heller ikke i den siste
filmen han har laget, «Une femme disparait»,
hvor hans hustru Françoise Rosay — likesom
i flere av de tidligere filmene — spiller
hovedrollen, eller rettere fire hovedroller.
Det er blitt en av Feyders ypperste filmer,
og i enda høyere grad er det blitt Françoise
Rosays film, den virker fra ende til ånnen som
en hyldest til den store skuespillerinnen.
«En kvinnes ansikt» er en titel som burde
vært forbeholdt denne filmen. Françoise Rosays
ansikt eier nær sagt like overbevisende uttrykk
for alle menneskelige følelser, like fra den
svarteste fortvilelse og den iskaldeste forakt til den
mest løsslopne fryd. I denne filmen, hvor hun
snart opptrer som feiret og livstrett
skuespiller-inne, snart som gammel tjenestepike, snart som
ensom skolelærerinne og snart som livsglad
hustru til en italiensk fisker, får hun i sannhet
bruk for alt hun sitter inne med.
«Une femme disparait» — det var altså
fire kvinner som forsvant. I alle fire tilfellene
dreier det seg om en kvinne som kan tenkes
å ha tatt seg selv av dage. Men ikke i noen av
fortellingene er det bare fortvilelsen som
kommer til uttrykk. Til og med lærerinnens for-
stenete ansikt kan i enkelte øyeblikk lyses opp
av et smil, og i historien om italieneren og
konen hans dominerer humøret og den
overgivne festivitas. Men høydepunktet i filmen
ut-gjør beretningen om den gamle tjenerinnen.
Her er scene etter scene en gjerne ville peke på.
Sent kommer en til å glemme den vidunderlige
lille situasjonen da den tverre mistroiske Tona
åpner seg i gleden over smykket hun får av
den unge rivalinnen; eller billedet av ryggen
hennes, mot bakgrunnen av fjellandskapet, der
hun kjører bortover veien etter å ha fått vite
at hun er overflødig.
Musikken — av en mann med det
norsk-klingende navn Hans Hauge — er diskret og
samtidig dramatisk. Skjønnhet og frodighet
preger hele denne merkelige filmen, som er
inn-spilt i Schweiz, men som ikke desto mindre
kommer som en hilsen fra det beste i fransk
kultur. Philip Houm
Sahara. Zoltan Körda. Columbia.
Denna film om en amerikansk stridsvagn
som under striderna i öknen kort fore EI
Ala-mein får sin reträtt avskuren och tvingas in
i Saharas inre, efterlämnar ett starkt intryck av
vilken gudadryck vatten är och vilket
obarmhärtigt, kvävande känslolöst element sand kan
vara när den uppträder i tillräckligt stora
kvantiteter. Det är inget fel på realismen och
illusionen i skildringen av ökenkrigets
förutsättningar, man svettas, törstar och blöder med
denna hoprafsade skara amerikaner och britter
som med en italiensk och en tysk fånge som
extra bagage på sin sandhostande stridsvagn
gungar och sliter sig fram genom öknens
fjällvidder mot hägringen av en brunn, som visar
sig uttorkad så när som på några sipprande
droppar, nog för att hålla dem vid liv.
Brunnen lockar dit också en tysk bataljon, och det
blir en strid av Beau Geste-typ mellan de
ojämna styrkorna, som naturligtvis de allierade
vinner på sitt ordknappa hjältemod och med
vattnet som mäktig bundsförvant. Filmen
tillhör knappast de märkligare och degraderas
konstnärligt och mänskligt av den
propagandistiska moralundervisningen. Men den har ett
par bildföljder som man skall minnas: de
halvt ihjäl törstade soldaternas huvuden i en
ring vid brunnsmynningen lyssnande till
harpotonerna från vattendropparna där nere i djupet;
den utmattade rapportkarlen, som stupar när
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
