Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
vistelse i Paris efter Bernadottes ankomst till
Sverige kan lika väl förklaras av hennes
vantrivsel i Stockholm under det första, korta
besöket här samt av hennes avsaknad av den
för en intellektuellt mera vaken människa
naturliga nyfikenheten på en främmande miljö. F. ö.
behövde Carl Johan henne i Paris för sina ända
till 1830 fortsatta intriger för förvärvandet av
den franska kungakronan. Av dessa intriger gör
Guitry med rätta stor affär, och överhuvud taget
lägger man märke till att han har läst in sitt
ämne ganska bra. Några störande brott mot den
historiska sanningen utöver de nämnda
förekommer inte. Med all sin okynnighet har Guitry
troligen fångat vissa stämningar mycket bra
— även i de delar av filmen, som spelar i
Sverige. Att låta Carl XIII vara oförmögen att
tala franska, så att han måste tilltala Bernadotte
på svenska, är visserligen groteskt. Så mycket
bättre är de avslutande scener, där Désirée och
Carl Johan beklagar sig för varandra över hur
tråkigt de har det i Sverige och suckar efter sitt
älskade Frankrike. Så kan det höga herrskapet
mycket väl ha uttryckt sig — vilket inte hindrar,
att åtminstone Carl Johan under mindre
sentimentala ögonblick mycket väl förstod, vad han
hade vunnit.
Stycket bärs opp av Sacha Guitry inte bara
i hans redan nämnda egenskap av
manuskriptförfattare och regissör utan även som berättare
och framförallt som gestaltare av Napoleon i
medelåldern. Hans framställning av kejsaren är
alldeles ypperlig såväl i fråga om mask som
spel: han har utomordentligt väl fått fram både
brutaliteten och intelligensen, både det
majestätiskt befallande och det till applåder friande
snobberiet med skickligt turnerade repliker.
Napoleon har på så sätt blivit i viss mån filmens
huvudperson, så mycket mer som Gaby Morlay
inte förmår gestalta sin kärlek till honom
tillräckligt klart för att samla huvudintresset. När
Napoleon är borta, blir därför filmen mindre
fängslande. Åke Thulstrup
Madame Curie. Mervyn LeRoy.
Metro-Gold-wyn.
Medarbetarstaben är imponerande och vittnar
om att man verkligen velat göra filmen om
madame Curie, hennes äktenskap och hennes
vetenskapliga triumfer till en storfilm i ordets
bästa bemärkelse. Handlingen är naturligtvis
i första hand byggd på Eve Curies berömda bok
om sin mor. Men för manuskriptet har man
anlitat en så fin och intagande komediförfattare
som Paul Osborn, James Hilton har skrivit de
inlagda speakertexterna (som i den svenska
versionen läses av Ivar Kåge) och regien har lagts
i händerna på Mervyn LeRoy, en av Hollywoods
bästa och skickligaste instruktörer. Vad
ensemblen beträffar skymtar man i rena biroller
sådana världscelebriteter som tysken Albert
Basser-man, engelskan May Whitty och fransmannen
Victor Francen. Paret Curie slutligen spelas av
Greer Garson och Walter Pidgeon, det mest
populära stjärnparet just nu i seriösa filmer om
lyckliga äktenskap.
Filmen har också framför allt blivit en det
lyckliga äktenskapets höga visa. Med mycken
finess och humor skildras mötet mellan den
unga Marie Sklodowska och professor Curie,
den tillbakadragne lärde, som alltid betraktat
kvinnan som vetenskapens fiende n:r 1, men
som nu under samarbetet med den överbegåvade
studentskan måste revidera sin uppfattning och
fylles av blyg förälskelse. Sedan under
samarbetet mellan professorn och hans geniala
hustru sitter man alltjämt gripen och road
— där finns många små fina poänger — men
samtidigt smyger det sig in i filmen ett
senti-mentalt-patetiskt drag sådant som amerikanerna
älskar men som onekligen stör det goda
helhetsintrycket. Med alla sina förtjänster får filmen ett
irriterande tycke av sedelärande berättelse, där
människorna är så ädla att de förlorar sina
individuella konturer. Madame Curie blir inte
längre en kvinna av kött och blod utan en
idealgestalt, en vetenskapens genius och Den
Fullkomliga Makan, förkroppsligad i Greer Garsons
högst intagande men på något sätt patenterat
själfulla gestalt. Meningen är, att hon med sitt
magra ansikte och de underligt närsynta ögonen
skall lysa som en vision av en lyckligare framtid
för mänskligheten. Naturligtvis är man
imponerad över den bildfantasi, med vilken filmen
kunnat åskådliggöra de oändliga mödor det
kostat makarna att i det gamla primitiva
laboratoriet nå fram till upptäckten av radium — en
upptäckt som helt naturligt blir den dramatiska
kulmen — och allt skulle ha varit i sin ordning,
om man nöjt sig med denna spännande och
samtidigt vederhäftiga skildring av en sällsam
kvinnas heroiska uthållighet. Men nu skall
situationen till varje pris göras sublim. Det räcker
696
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
