Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ning av skilda spelstilar hade Besekow slutligen
låtit ett par betjäntroller utföras med
meningslös överdrift i spel eller mask. Den tendens man
givit dramat var klart och bestämt markerad,
men någon plan för hur spelet skulle utformas
fanns tydligen inte. Det enda enhetliga i
framförandet var en sällsvnt förmåga att läsa
alexandriner så att det lät som naturligt
samtalsspråk utan att versen förstördes. Om det helt
var skådespelarnas eller också regissörens
förtjänst må lämnas osagt. Lennart Josephson
Jacobowsky och övfrsten (Jacobowsky und
der Oberst) av Franz Werfel.
Göteborgs Stadsteater.
"Komedi kring en tragedi" har Werfel kallat
sitt nyaste scenverk. Tragedien är Frankrikes
sammanbrott 1940 med dess skräckslagna
flyktingsström. Den trots krig och kaos
oomkull-runkeliga franska byråkratismen, bonhommien,
lättsinnet, lättrördheten, den hundtrogna
parisiska lokalpatriotismen och den paradoxala tron
på den egna armén trots alla yttre sinnens
vittnesbörd — alla dessa typiska och otvivelaktigt
självsedda drag hos den franska befolkningen
skildras i styckets början med bred komik, men
ock med en leende förälskelse, som skvallrar att
den skarpögde psykologiske iakttagaren och
profetiske evighetsförkunnaren Werfel lika litet
som mer ordinära resenärer kunnat undandrasa
sig trollcharmen hos la belle France och la ville
lumière, som skänkte honom gästfrihet under
några av exilens år — de år, vilkas slutfas här
skildras.
Ändå är detta endast ramen, icke temat. Och
i olikhet mot dussintalet ockupationspjäser gäller
denna pjäs ej i första hand förhållandet mellan
frihetskämpar och förtryckare, fast de
uppträdande tyskarna för all del äro kärleksfullt
karikerade och fast man får till livs några av de
beskaste och mest träffande utlåtanden man
någonsin hört om Pétain och Hitler, ej blott
från svensk seen. Här gäller det djupare och
mindre näraliggande ting. Författaren vill fästa
uppmärksamheten på en rämna inom de
anti-nazistiska krafterna själva och på, måhända, en
möjlighet att överbrvgsa den. Ur vimlet i
inledningsscenens hotellskyddsrum upp=öker och
följer strålkastaren tvenne polacker från samma
barndomsby, den högadlige godsägaren och
översten Stierbinsky (Martin Ericsson) och
juden Jacobowsky (Semmy Friedmann), som
från fattigt ursprung svingat sig upp till
internationell finansexpert. De hjälpas åt att fly
i bil, tillsammans med Stierbinskys älskarinna
Marianne (Wanda Rothgardt) och kalfaktor
(Kolbjörn Knudsen), sedan Jacobowskys
orientaliska mattor, hans sista tillhörighet, blivit
ut-lyftade ur bilen. D. v. s. det blir mest juden,
vars fyndighet får klara hyskorna, medan
översten odlar sin stolthet och barnafromhet och
håller sig parat för den dramatiska aktion, som
Jacobowskv gör allt att undvika.
Två realistiskt skildrade och just nu
högaktuella polska nationalkaraktärer — men under
flykten växer sällskapet ut till representanter för
något mycket mer. Den sköna Marianne blir
själva Madame La France, kalfaktorn blir de
stilla och trogna i alla länder, översten, som
älskar att rida med kavalleri mot stridsvagnar,
blir en inkarnation av romantiken,
nationalismen och hjältemodet med eller (oftare) mot allt
förnuft, och med den art av omdöme, som endast
har alltför lätt att ge Hitler rätt beträffande
judarna och deras anda. Och Jacobowsky — ja,
vad är han annat än vad Rosenberg kallade den
"internationella destruktiva judeintelligensen"
— denna judiska internationalism och
intellek-tualism som i verkligheten varit ett så mäktigt
konstruktivt element i Europas civilisation, och
vars största berömmelse är att den är just så
hopplöst civil, så att den i motsats mot en
Stierbinsky aldrig kan bli en Hitler. En ras, som fått
lära det bittert glanslösa mod. där det gäller ej
att vedervåga, men om möjligt att bevara
livhanken. Seg som katter, och ständigt ner på
fötterna trots svåraste misshandel. Hur kan den?
På grund av inlärt kyligt kalkylerande av även
den minsta chans — eller kanske fastmer på
grund av en lycklig förmåga av genial
improvisation? Eller har den då, som dess religion
lär, ett särskilt nådeförhållande till det högsta
livsbevarande, till den Evige? — Werfel är
diktare, han endast stryker lätt över
svarsmöjligheterna.
Werfel är ju sedan länge som Cocteau och
Eliot en kämpande katolsk troende, men där
finns enligt hans sätt att se ingen avgörande
strid mellan den kristna tron och den judiska
folktillhörighet, som han här ger sin stillsamma
och underfundiga hyllning. Patern och rabbinen
åker tandem i hans pjäs, och alla nog gamla
motsättningar, säeer han, mötas som paralleller
i oändligheten. Genom att förlägga diskussionen
784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
