Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Arvid Mörnes nya diktsamling
Arvid Mörne: Sfinxen och pyramiden.
Bonniers 1944. 5: 50.
Genom Arvid Mörnes nya diktsamling "Sfinxen
och pyramiden’" brusar från första sidan till
den sista ett höstligt hav. Tonen är dov, mörk,
vild. Måsarna och sjöfåglarna söker skydd i
skrevorna och ute på vidderna driver sot och
svavelmist kring från sprängda lastfartyg. Vid
horisonten drar krigsfartygen upp sina svarta
rökfanor. Friden är för alltid sopad undan. Den
vind som blåser tränger till märg och ben. —
Mörne är en havets och strandens diktare. Sina
rötter har han i karga finlandssvenska jorden
kring Porkala. I dag är han en landsflykting,
visserligen inte från sitt land men från den
mark vars försvarare och sångare han varit och
är. Om porkalatraktens öde visste han ingenting,
när han skrev sin diktsamling, men det är som
såge han ändå på sitt hav och sin skärgård som
på något redan förlorat. Han har alltid tyckt
om hösten, men nu har han vandrat djupare in
i den än någonsin förr. Det är endast
förgängelsens färger och höstens kyligaste vindar
som nu duger som symboler för den livssyn som
han vill föra fram. Han ger inte uttryck för
klagan, men hela hans samling utgöres av
smärtsamt skälvande variationer på temat: skymning
i världen, skymning bland människorna.
"Gammal teater" är en i detta fall signifikativ dikt.
Diktaren minns ett gammalt drama med en
fången hjälte i bojor vid en tornglugg. Den
fångne är en stridsman mot våld och förtryck.
Han kunde vara Mörne själv, ty vem har varit
stridbarare än han när det gällt den finske
arbetarens sak, vem har som han försvarat
svenskheten i Finland mot finsknationalistiskt tyranni?
Men bilden av mannen, som trots bojorna inte
låter kuva sig, uppväcker inte glädjekänslor hos
Arvid Mörne. Den föranleder honom endast till
denna storslaget ohyggliga kommentar som inte
är ensam i sitt slag i samlingen. Den gamla
hjälteätten slocknar ut, säger han,
Och efter femti år, om allt går väl,
den sista diktarn slutar upp att skänka
en tacklös värld befängda skådespel,
där fångar bli vid liv och hjältar tänka.
Diktarens smärta är så djup att han omedvetet
kommer att likna Job, vilken i sitt betryck
vände sig mot sin skapare. I dikten "Det
obeständiga" skildras Gud som en härskare vilken
råkat i strid med sig själv, vilken gripits av en
ohygglig självförstörelsedrift. Med den djärva
kosmiska fantasi som Mörne är i besittning av
och där hans storhet som diktare kanske allra
bäst kommer fram skildrar han förloppet:
Åskskyar stöpas av Skaparens hand
i apokalyptiska formar
och strax sina måttlösa himmelstorn
i protest mot sig själv han stormar.
Solen stöts ut av hans ena hand
som en livets härold att vandra,
men han släcker i tvedräkt med sig själv
innan kort hennes ljus med den andra.
Den enda makt inför vilken Mörnes ansikte
ljusnar är samvetsrösten i människans inre, den
röst som mitt i striden ropar sin bön om fred
och om frid. Munnen ber om våra vapens seger,
utropar han, men hjärtat ber endast om fred.
Den mäktigaste fredssymbolen i denna
diktsamling liksom i tidigare är bonden, vars enda
strävan är att vinna bröd ur marken. "Till en
nyländsk bonde" är en finländsk motsvarighet
till Karlfeldts "Klagosång över en lantman".
Den har samma mäktiga linjer, samma
upphöjda ro, samma väldiga genom tysta sekler
löpande perspektiv.
Naturligtvis har Mörne inte heller i denna
diktsamling helt kunnat överge den ljusare
genre, som består i en besjälad naturskildring
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
