Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Fridadiktningen har föregåtts av årslånga etyder,
"Kvartetten som sprängdes" är bara det första
och det enda fullbordade verket i en stort
planerad serie romaner. Sjöbergs ärelystnad var allt
annat än modest, och det område inom vilket
han skulle skära guld och ryktbarhet med
täljknivar, den godmodiga, fyndiga och lätt
parodiska underhållningskonsten på vers och prosa,
har i grunden inte ens från början tillfredsställt
honom.
Genom levnadsteckningen förstår man också
bättre än tidigare det parodiska draget i den
sjöbergska diktningen. Innerst ett utslag av själslig
kluvenhet, av en natur som på en gång var
spontan och iakttagande, av en stark och naiv känsla
hos en stor skådespelare, är det också en följd
av speciella levnadsomständigheter. Geniet
markerar genom parodien både sin samhörighet med
och sitt främlingskap i uppväxtmiljön.
Småstadsgossen som slutade i fjärde klassen,
springpojken, tryckerilärlingen och bodbiträdet ville visst
inte förneka sitt ursprung eller förgylla upp sin
sociala obetydlighet, men det var honom
omöjligt att inte diskret låta skymta att han stod över
miljön, och parodien i Fridavisoma döljer både
engagemangets styrka och misslyckande.
Först genom August Petersons biografi får
man nämligen klart för sig vilken genomgripande
betydelse avslaget på frieriet "den regniga
onsdagen 10 Juli 1907" har haft för Birger Sjöbergs
liv och dikt. Genom Fridas visor får man det
knappast. Länge förde skaldens djupa ärelystnad
ett underjordiskt liv och han hävdade sig genom
en älskvärd parodi, genom en roande maskering.
Men när han med "Fridas bok" och "Kvartetten
som sprängdes" grundligt hämnats på sin socialt
misslyckade ungdom och sitt erotiska nederlag,
då var tiden mogen för att kasta masken helt och
att på allvar viga sig åt uppgifter som bättre
motsvarade hans innersta intentioner. Då var
också tiden kommen att ta avsked från
skådespeleriet, sällskapslivet och pajasattityden. Ty
som August Peterson övertygande visar var "De
tre musketörerna", "Livet på landet", Dickens
och J. O. Åberg och Sehlstedt inte Birger
Sjöbergs enda favoriter. Han älskade ännu mera
Bellman och Fröding och över alla andra älskade
han Shakespeare. Att Shakespeare har satt mycket
djupa spår i den sjöbergska dikten, det är kan-
ske August Petersons allra viktigaste
litteraturhistoriska påpekande.
Rent kvantitativt tar småstadssidan och den
borgerliga delen av Birger Sjöbergs existens den
största platsen i levnadsteckningen, men
författaren är angelägen om att kraftigt understryka
också den andra. Författaren ger en detaljerad
bild av den jäktade landsortsjournalisten och
sällskapsbrodern, oförmögen att sköta pengar,
insugen i aktiespekulationens virvlar, men han
glömmer inte bort det kämpande geniet, besatt
av en helt annan ambition än den att slå igenom
som best-seller. Man skulle önskat ett ännu
rikhaltigare uppbåd av dokument från Sjöbergs
sista period, den som sträcker sig från "Kriser
och kransar" och ända till slutet. Men man är
tacksam för det man får veta. De dokument
författaren meddelar är gripande nog, och
ingenting bestyrker bättre hur högt Birger Sjöberg
syftade än hans i svensk litteratur väl enastående
underkännande av sina egna prestationer. Dock
framgår det av framställningen att hur
grundligt skalden än på slutet utdömde hela sin
diktning, gjorde han i alla fall en skillnad mellan
"Fridas bok" och "Kvartetten som sprängdes"
å ena sidan och "Kriser och kransar" å den
andra.
Slutet av den stora biografien är det
intressantaste. Det var ju också först sent som Sjöberg
mognade på allvar. Det lilla giftordet
"peko-ralist", som en gång inflammerade hans hjärta,
sögs så småningom upp av hans blod, renades
från sitt gift, förvandlades och blev till sist ett
slags vishetens piller — vilken sublim process!
Den är djupt karakteristisk för hans öde, hans
konstnärskamp, hans allvar, hans ödmjukhet,
hans självrannsakan och hans storhet. De största
diktarna har en annan fåfänga än de minsta.
Hur äkta sjöbergskt har inte ambitionen,
genialiteten och ödmj ukheten förenat sina röster i dessa
rader:
Varje ord skall andas och sin bröstkorg häva
varje sats skall kunna ränna kring och stå,
skyldra, gå på tå,
svimma, trängta, sväva.
Det är ej så lätt att liv av prickar väva,
att i typers prassliga små buskar
låta friska kinder sticka fram.
Knut Jaensson
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
