Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
till en av hennes yrkessystrar. Även här är hela
historien otänkbar utan penningen, utan den
förmögenhet som den fransyskt kloka och
sparsamma Lea sparat ihop under en lång och
strålande demimondän karriär och som gör det
möjligt för henne att omge sin unge älskare
med all den lyx han eftertraktar, att göra
kärleken till den enda stora angelägenheten i livet.
På sitt vis är den franska kokotten lika
ur-borgerlig, lika mån att skapa trevnad och
trygghet omkring sig, att åstadkomma ett kärlekens
duniga rede som den svenska direktörsfrun.
Men naturligtvis är förhållandet mellan kärlek
och pengar mer öppet och cyniskt i hennes liv
än i den svenska överklassdamens. I gengäld
har hon inte det ringaste behov att romantisera
eller förgylla upp verkligheten, som skänkt
henne nog och övernog av manlig hyllning
och dyrkan. Inte heller idealiserar hon sin
älskare. Hon ser honom precis som han är, ett
ungt välvuxet djur med kattaktig grymhet,
lekfullhet och charm, och eftersom hon älskar
honom så faller det henne inte in annat än att
acceptera honom just sådan han är, med alla
sina svagheter och fel. Inga falska sociala
prestigehänsyn driva henne att bortförklara
hans egenskap av lyxvarelse med
gigoloinstink-ter såsom fru Elsa måste för sig själv och andra
fördölja sol och vår-draget hos Allan Ljung.
Lea har en enda stor och obarmhärtig fiende,
det fysiska åldrandet, som till sist blir henne
övermäktigt och kommer Chéris passion att
slockna. Det är det bittra, obönhörliga öde som
är alla kvinnors och som kommer att drabba
även fru Elsa, fast författaren inte fört fram
sin berättelse så långt.
Budoardoften kan väl ibland bli lite väl stark
i Colettes roman, som med berömvärd
smidighet och elegans överflyttats till vårt språk av
Arne Häggqvist. Men för övrigt imponeras man
av den perfekta artistiska behärskningen, den
absoluta naturligheten och den skenbara
lättheten i hennes skrivsätt, där den glittrande
spirituella ytan är spänd över en klangbotten
av obotlig melankoli, melankolien hos en mycket
klok, mycket erfaren kvinna, som älskat, levat
och lidit och som i grund känner till
obeständigheten, ofullkomligheten i allt mänskligt.
Colette har också humor; den kommer till
synes i skildringen av de gamla avdankade,
trasgranna kokotterna som leva högt på forna
triumfer och eljest mest sitta och hacka på var-
andra likt elaka papegojor och med äkta
kvinnlig klarsyn och grymhet inregistrera åldrandets
alla symtom på varandras kroppar och
ansikten. Men först och sist är Colette
fullblods-sensualisten och impressionisten, som med
förunderlig intuition doppar penseln i
verklighetens egna färger och ansätter smådragen
bredvid varandra på duken tills helheten lever
och skimrar och i en rörelse, en gest, en attityd
röjer hela det hemliga samspelet av instinkter
och sensationer hos de överlägset tecknade
figurerna. Colette är en utomordentligt säker
artist med en oerhört säker smak, men hon
når inte några dionysiska djup i de
mänskliga passionerna, och det saknas varje inslag
av romantik eller mystik i hennes syn på
kärleken, inte minst den fysiska, som hon varken
söker dra ned eller förhärliga utan återger
i klart och nyktert dagsljus, med fulländad takt
men ändå under aktpågivande av alla dess
mänskliga, alltför mänskliga föroreningar. Och
till sina övriga behag lägger boken det intryck
av modeplansch och parfymerad tidsdoft som
den roande skildringen av accessoarer och
in-teriörer förmedlar.
Kärleken sedd genom svenska glasögon och
franska, med manliga ögon och kvinnliga, av
en intellektuell och av en konstnär — ämnet
kunde inbjuda till ändlösa betraktelser, det är
utan botten likt kvinnotårar och manlig
fåfänga. Holger Ahlenius
Gymnasistroman
Eva Berg: Klarnande april. Wahlström &
Widstrand 1945. 10:—.
Mot målet att bli en verklig yrkesförfattare
har Eva Berg energiskt strävat och det målet
har hon också nått, inte bara i sin sista bok
utan långt tidigare. Hon kan lägga upp en
intrig och spinna den vidare, låta händelserna
med jämna mellanrum ta överraskande
vändningar, knyta ihop dem till vad som kallas en
komposition och föra fram dem till en
slutpunkt som avser att ge ett perspektiv på de
agerande och på livet. Under berättelsens gång
försummar hon varken miljö- eller
naturskildring, varken de psykologiska trådarna eller de
tidstypiska accessoarerna.
Bakom hennes romaner och noveller ligger
701
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
