Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och stilistisk bestämning innan mer slutgiltiga
belägg kunna erhållas. Till dess utgör Stellan
Arvidsons lilla bok en välkommen och
värdefull aktualisering av Bo Bergmans diktning;
den vittnar om kärleksfull tillägnelse och
innehåller originella synpunkter, som stimulera till
förnyad och fördjupad läsning av en poesi,
vilken väl icke överträffar nittiotalets men
mycket bra uthärdar jämförelsen med den.
Holger Ahlenius
Konstkritik
Hakon Hedemann-Gade: Från Skovgaard till
Martin Emond. Gleerups 1944.
15:—.
Hakon Hedemann-Gade inträdde på allvar
i konstkritiken 1921, ungefär samtidigt med
att den svenska konsten orienterade sig mot
föremålslig klarhet och moderat realism i
opposition mot den föregående tidens
dekorativa frihet. Hedemann-Gade engagerade sig
djupt i den nya stilen och talade särskilt för
den då aktuella orienteringen mot tidigt danskt
1800-tal; 1922 skrev han en programartikel
"Købke och vår tid". För honom är detta
program ännu relativt bestämmande. Tjugu år
senare åberopar han fortfarande sin uppsats,
och den inleder den samling av
recensionsartiklar som han nu samlat. Inom konsten har
det emellertid inte stått stilla på samma sätt.
Genom att följa Sydsvenska Dagbladets
konstkritik har man lärt sig inse att det nog är
farligt och i varje fall tråkigt när en tids måleri
bedömes efter en annan tids synpunkter. Ännu
tråkigare blir det när invändningarna är
oskarpa och framföres blott i pedantisk
irritation. Övertygelsen att en stil är riktigare än en
annan kan ställa till små olyckor; det är inte
bra när en kritiker tror sig veta att ett motiv
bara kan fattas på ett sätt — "Dansken
Willum-sen har målat Venedig-romantiken med linjal
och torrt knastrande färger — en fullkomlig
missuppfattning"! Den groteska formuleringen
är likväl ingen tillfällighet utan står i nära
samband med Hedemann-Gades hela konstsyn.
Skolmästaren är inte längre borta än att man
då och då hör hans tillrättavisande
anmärkningar. Man får gärna intrycket att konstnärlig
frihet är ett brott mot borgerlig anständighet
och det skulle vara obegripligt att han kan
uppskatta en så pass självsvåldig konstnär som
Martin Emond om man inte som gemensam
nämnare hade att räkna med en innerligt älskad
landsända. Författarens apologi för Jules Schyl
tror man å andra sidan inte kommer från
hjärtat; de positiva omdömena blir att
konstnären inte är "ytlig i sådan grad, att det stör"
och att hans konst aldrig blivit "bara
tidsfördriv och flotta attityder". De nu samlade
artiklarna är likväl i allmänhet sådana, att
irritationen i huvudsak kunnat hållas inom ett par
bisatser riktade mot surrealister, den gamla
Grünewald-gruppen och annat. Huvudsatserna
handlar om ett material som han grundligt
känner och i lika hög grad är
känslomässigt bunden vid, och detta material ägnar
han en så ambitiös kritik, som man sällan
möter i Sverige. Att den provinsiella
isolationismen är förutsättningen för denna
grundligare kännedom är likväl inte särskilt
uppmuntrande.
Även på ett annat sätt är synfältet begränsat
till men för den föreliggande boken.
Hedemann-Gades kritik är närsynt bunden vid de
enskilda verken, vid valörfinhet i olika detaljer
och dylikt. "Vilken häpnadsväckande
skicklighet i färgfläckarnas avstämning och påsättning
särskilt i skissen med kafébordet i förgrunden
och de can-candansande damerna i det rökiga
ljuset längre bort!" Alla dessa iakttagelser går
läsaren miste om när det gäller praktiskt taget
okända målningar, och därigenom kan största
parten av en artikel rinna bort utan att
kvar-lämna bestående intryck. Under sådana
omständigheter hade det säkert varit riktigare att
recensionerna fått tjäna författaren till stoff för
genomarbetade uppsatser om de berörda
konstnärerna, där det fått plats väsentliga synteser
av personligheterna, deras motivvärld och
färgsyn. Man tror gärna att vissa skånemålare och
danska intimister skulle få sin rätte tolk i
Hedemann-Gade. Nu ryms det emellertid många
lufthål i anrättningen. De tätaste uppsatserna
är de som handlar om Hill; den ena rymmer
en mängd personhistoriska notiser, som man
gärna ville veta källan till. De om August
Johnsson, Norlind och Emond är också
relativt läsbara i detta fristående skick.
Sven Alfons
795
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
