Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Tora Dahl: Att Signe var sådan... Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORA DAHL
Hon tala vid henne sen och fick henne att
lova att inte göra om det. Men det gjorde
hon i alla fall. Bara en vecka efter. Och då
passa hon på när ingen såg henne. Så hon
var död när dorn fick opp henne. Några
gick och ropa och sökte efter henne, men dom
andra ana hur det var, och locket var av
brunnen så då förstod dom. Och där var hon
mycket riktigt. Dom tyckte det var konstigt
att hon just skulle i brunnen, för sjön var ju
alldeles nedanför. Men just i brunnen skulle
hon. Hon stod på huvet i brunnen. Det är
förskräckligt när en människa kommer på såna
tankar. Men hon hade nog inte för roligt. Ett
sånt liv. Otäcka karlar. Det var en som bultade
på fönstret här en natt. Jag öppnade och tittade
ut. Då stod det en karl där och tittade så dumt
på mig, full var han förstås. Är inte Signe
hemma än? sa han. Nä, det är hon inte och
inte kommer hon heller, sa jag. Va? Kommer
hon inte? Var fan är hon då? sa han. Hon är
död och begraven med. Hon dränkte sig, om
herrn vill veta’t, sa jag. Va? Va säger ni för
något? stod han och lallade. Jag säger som
sanningen är, sa jag, att hon dränkte sig. Hon
gick och dränkte sig i en brunn om herrn vill
veta’t, sa jag, och därmed stängde jag fönstret.
Det fick han, han kunde gärna ha’t i sig.
Jag höll med fröken Lundgren om det. Jag
tyckte att det kunde han tåla.
— Hon hade en flicka, fortsatte fröken
Lundgren. Jo då, det hade hon, en stor flicka,
nitton år var hon, men hon hade inte haft
henne själv. Flickan kom ner från Gävle, hon
har sitt hem där, hon arbetar på fabrik. Det
var en rar flicka. Jag fick behålla både mattan
och överkastet, det tycker jag var snällt av
henne, fast inte mer än rätt heller, så mycket
obehag som jag har haft. Det har varit så
mycket trassel och tråkigheter, det har inte
alls varit trevligt, riktigt otrevligt har det
varit. Det var synd om flickan, hon blev allt
riktigt ledsen när hon fick höra om sin mor.
Att hon hade gjort av med sig, det fick dom
höra dit opp av polisen, så det visste hon när
hon kom. Sen fråga hon mig om hennes
plats, hon trodde hon hade plats hos en
modist, hon hade visst haft det nån gång, och
då måste jag säga som det var. Då blev hon
till sig förstås. Att Signe var sådan, sa hon,
hon kalla henne för Signe, för hon hade
fosterföräldrar som hon sa mamma och pappa till.
Hon sa flera gånger så där: Att Signe var
sådan, det hade jag aldrig trott. Och så grina
hon. Dom visste inte något om det däroppe.
Hon reste dit nån gång och hälsa på.
— Jag skulle aldrig ha tänkt mig det, sa jag.
Och inte att hon gick med självmordstankar
heller.
— Nej, hon hade aldrig låtsats om något
till någon, sa fröken Lundgren, och som en
ordentlig människa såg hon ut också. Hade
hon sett ut som en sån där, då hade jag
aldrig hyrt ut till henne. Usch nej.
Jag satt och ansträngde mig att få den dödas
bild tydlig för mig, men jag kunde inte. Jag
såg hela det opersonliga omhöljet, det var som
om sömmerskan, expediten, modisten och
hårfrisörskan tillsammans hade bestämt det: så
ska det vara. Det var finare standardvara
alltigenom, inte skymt varken av extravagans eller
något eget tycke. Hon var ganska kraftig och
stor, men proportionerna var precis så som
modet föreskrev att de skulle vara, proverskorna
måste ha varit nöjda med henne. Jag mindes
att den åtsittande dräktkappan var knäppt helt
och hållet fast det var varmt, och att hon hade
grå innesittarhy mitt i sommaren.
— Fröken har inget fotografi av henne?
undrade jag.
— Nej, det fanns inga. Flickan hade ett
par ungdomsfotografier av henne därhemma
i Gävle, men inga som var nya.
Jag tyckte att hennes ansikte som jag nu
mindes det var lika oåtkomligt som en död
människas ansikte.
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
