Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Gunnar Ekelöf: Djävulspredikan. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
ständigt och ständigt på rygg,
ständigt,
till och med stolarna, till och med väggar och golv.
Allting vänder sig.
Allas ögon är blanka och tomma som fönstren,
man ser inte natt eller dag . . .
— Ar det natt eller dag?
— Det är natt
och natten vilar speglande och mörk mot fönsterrutorna.
Natten stiger, natten är snart vid fjärde våningen.
Natten är snart vid femte våningen.
Natten är snart vid sjätte våningen.
Nu är natten vid sjunde våningen.
— Hur många våningar finns det?
— Många.
— Vilket oerhört tryck mot rutorna i bottenvåningen!
Sprängdes de skulle natten forsa in,
fylla golvet med mörker, stiga från våning till våning!
— Snubbla i trappan! Undan däruppe!
Det dunkar i värmeledningen som i ett ansträngt hjärta.
De döda lamporna presterar kraftigt mottryck,
en vit ensamhet mot en svart ensamhet,
en kemisk ensamhet mot en mekanisk ensamhet,
medan mörkret böljar omkring husets gavlar.
Ur alla dessa ensamheter kommer rop på rop av tystnad:
— Vem är du, skugga vid det målade träbordet,
fläckat av skolbläck, ristat med pennknivar
genom de många generationernas lager av påmålningar?
— Döden blev förbigången vid alla befordringar.
Döden blev sittande på sin plats som en usel vaktmästare.
Timmarna går. Tiden förgår.
Sakta pulvriserar morgonljuset sömnens drog.
— Jag längtar från den svarta rutan till den vita.
— Jag längtar från den röda tråden till den blå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
